Kapitel 12

64 5 0
                                    

Jag fick en chans till. Men jag tog den inte. Det var för nära inpå. Jag kände mig oren, inte värdig dig. Anar du vilket tillfälle jag pratar om?

Erikas fest. När du som så många andra blev berusad. Jag anar att det var ditt tillstånd som gjorde att du vågade prata med mig.

"Tjäna, Angelica! Är du här?"

Som om du inte visste det. Som om du inte suttit och sneglat på mig större delen av kvällen.

Jag hade känt dina blickar på mig när jag dansat. Men det var först nu inpå småtimmarna som du vågade komma fram. Åh, vad det gjorde mig förtvivlad att se dig lida. Men vad hade jag för val. Jag trodde ju att sanningen skulle ge dig mer smärta än vad tystnaden gjorde. Du hade aldrig tidigare druckit dig så berusad som ikväll. I alla fall inte i min närvaro. Kanske att det blev många sådana kvällar efter denna. Detta var kanske bara den första av en lång rad supfester för din del. Vad vet jag? För min del tog festandet helt slut. Jag var så rädd för att möta dig igen. Jag klarade inte av att se dig, höra dig, känna din närhet.

Det var som om någon ville öppna min mun, tvinga fram orden ur den, få dig att förstå, få dig att förlåta mig. Sluta mig i dina armar, hålla om, ge mig tryggheten tillbaka. Ge mig känslan av att leva igen.

Men jag snörpte ihop munnen och öppnade den inte av rädsla för vad som skulle kunna komma ur den. Hårda ord, ömma ord, förklarande ord, tomma ord. Inga ord alls var bättre än de ord som jag fruktade mer än allt annat skulle komma ur min mun. "Jag älskar dig!" Det var ju vad jag gjorde. Men om jag sa de orden, då var jag tvungen att säga allt det andra också och det klarade jag inte. Jag tyckte för mycket om dig, förstår du inte det? Jag ville inte göra dig illa!

Därför svarade jag inte på ditt tilltal, utan vände mig bort, gick mot dörren och lämnade dig ensam stående kvar, med din fråga fortfarande hängande kvar på dina läppar.

Jag vände mig inte om, vad skulle det tjäna till. Jag hade just kastat bort det värdefullaste i mitt liv. Den enda som någonsin varit värd att älska. Som någonsin skulle vara värd all min kärlek.

Jag vände mig inte om, av rädsla för din lågande, brinnande blick som kallade mig tillbaka. Jag visste, att vände jag mig om och såg den blicken skulle mina fötter aldrig bära mig därifrån.

Jag vände mig inte om, jag hade gjort mitt val.

Åh, vad jag ångrade att jag inte vände mig om.

Den där dagenWhere stories live. Discover now