Den där dagen

Kapitel 21

Rickard öppnade långsamt pärmen. De enstaka orden på första sidan fångade hans uppmärksamhet:

Till min älskade Rickard

Din i all evighet

Angelica

Men det var så motsägelsefullt, tänkte Rickard. Angelica hade stött bort honom i flera månader. Hon hade inte velat ha med honom att göra. Fast ibland... då hade han haft en känsla av att hon trots allt ville träffa honom, prata och ta i honom. Precis lika mycket som han längtade efter att ta i henne. Röra vid hennes hår. Smeka hennes lena kind. Känna hennes läppar mot sina.

Rickard ryckte till när Erika irriterat hojtade:

"Men läs då!"

Rickard vände bladet och började läsa på nästa sida. Inom sig tyckte han sig höra Angelicas röst när han läste orden hon skrivit:

"Minns du första dagen efter sommarlovet? Du kom leende emot mig..."

Snart satt han djupt försjunken i texten.

Erika satt djupt nedsjunken i fåtöljen. Hon studerade Rickard intensiv. Han var långt borta från verkligheten. Helt uppslukad av texten i skrivhäftet. Efter en stund kunde Erika se hur några tårar stillsamt fann sin väg från ögonvrån och sakta banade sig väg nerför kinden.

Det måste vara något sorgligt hon berättar, tänkte Erika. Hon önskade intensivt att hon suttit på sängkanten. Då hade hon kunnat luta sig närmare häftet och kanske kunnat ana ett ord eller två. Men så var nu inte fallet, istället satt hon frustrerad och väntade på att Rickard skulle läsa klart och berätta för henne vad Angelica hade skrivit.

Rickard log när han läste Angelicas ord:

"Kommer du ihåg hur vi träffades för två år sedan?"

Klart att han kom ihåg den gången. Aldrig, varken tidigare eller senare, hade han gjort bort sig så totalt som den gången framför Angelica och hennes kompisar. Herregud, vad pinsamt. Tur att han inte hade lätt för att rodna, för då skulle hans skam stått skriven över hela ansiktet. Till lycka för alla andra. Åh, min härliga Puch Dakota, den är underbar. Det var tack vare den jag fick Angelica att få upp ögonen för mig. Aldrig tidigare hade hon ens så mycket som sneglat på mig. Sedan kommer då mitt andra stora misstag, 'min egen lilla näktergal'. Var sjutton fick jag det ifrån? Kanske var det ett försök att låta poetisk, sånt lär ju gå hem hos tjejer. Det hade ju också lyckats, han hade fångat Angelica!

Rickards leende blev brett och varmt vid tanken på den första gången.

Han läste spänt vidare för det som hon skrev om Adrian lät ju inte så lovande. Han nyfikenhet var väckt. Han ville ha reda på vad som orsakat brytningen mellan dem. Något som han varit så rädd för och befarat när de skulle vara ifrån varandra hela sommaren. Förbaskade fotbollsträning. Det hade blivit precis som han hade fruktat.

En ilning av ilska for igenom honom, när han läste Angelicas troskyldiga nekande:

"Jag har ju inte gjort något."

Klart att hon har gjort något, det är ju hon som har orsakat att vi inte är tillsammans längre. Allt är hennes fel. Inte mitt. Varför försöker hon lägga skulden på mig då?

Kinderna hettade av harm och förargat vände Rickard till nästa sida.

Hon hade dansat med honom... så... Det var då det hade börjat. Förhållandet mellan Angelica och hennes fotbollstränare.

Rickard hade lust att slänga ifrån sig häftet. Men en inre röst pockade på att han skulle läsa vidare. Med en kraftansträngning fortsatte han. Irriterat undrade han vad Adrian hade sagt den där gången, när Angelica stigit på bussen efter dansen. Hade han stämt träff med henne? Gett henne en kärleksförklaring? Sjutton också! Varför kunde hon inte skriva så att han förstod?

En medkännande blick for till Erika när han läste kapitlet om hur hon slagit i sin fot. Stackars Erika. Hon som var så kär i den där tränaren. Och så passar Angelica på att sno honom ifrån henne när Erika ligger på sjukhus. Rickard hade svårt att förstå att han en gång älskat henne så mycket. Men samtidigt måste han skamset erkänna för sig själv att han fortfarande gjorde det. Trots allt och alla månader som gått. Han var spänd på att se om hans känslor drastiskt skulle förändras efter att han hade läst färdigt häftet.

Ja, vi var oskiljaktiga, tänkte Rickard när han läste Angelicas skrivna bekräftelse. En innerlig känsla for genom kroppen på honom när han tänkte tillbaka.

Rickard förstod inte texten där Angelica var så irriterad och ilsken mot Erika. Var hon förbannad för att Erika var tillbaka och fördärvade något för henne?

Angelicas ord var så motstridiga. I ena stunden beskrev hon sina varma känslor för honom. Mindes ljuvliga stunder de haft tillsammans. Och i nästa stund... då var det som om han aldrig verkligen lärt känna Angelica. Det var en helt annan människa som skrivit delar av häftet. Det var så han kände. Tänk en sådan värme hon lade i orden om att komma tillbaka efter döden och beskydda honom, och sedan... Han förstod ingenting!

Festen mindes han lika tydligt som om det var igår. Herregud vad han hade supit. Aldrig tidigare i sitt liv hade han druckit så mycket. Han ville berusa sig, försvinna bort i ett töcken, till en annan, lyckligare värld. Men så hade han gjort det stora misstaget. Ändå hade han stått en hel kvart framför spegeln innan han gick hemifrån och sagt till sig själv:

"Gå nu inte fram till Angelica och gör dig löjlig. Om det är någon som ska komma krypande på sina bara knän och be om förlåtelse, så är det hon. Säg inte ett ord till henne."

Och ändå... Han hade inte kunnat slita blickarna ifrån henne på hela kvällen. Det var som om det bara fanns de två i hela rummet, som alltid tidigare, då de bara haft ögonen för varandra.

En tår rann stilla nedför hans kind när han läste hennes ord om festen. Att hon älskade honom. Att hon ångrade sig...

Men varför visade hon det inte när hon fick chansen?

Förvirrad läste Rickard om Angelicas ilska över Adrian så fort Erika nämnde hans namn. Men om Angelica nu älskade honom och var tillsammans med honom under lägret, varför ville hon då inte tala om honom?

Äntligen verkade hon komma till pudelns kärna. Nu började hon berätta vad som hänt, eller i alla fall trodde han att hon skulle berätta, när hon började med:

"Det var samma kväll som Erika åkt iväg till sjukhuset..."