Kapitel 19

47 4 0
                                    

"Hej, Erika! Det var längesedan."

Jag lutade mig lite nonchalant mot den rödmålade dörrkarmen och väntade med spänning på att dörren skulle öppnas, samtidigt som jag övade mig på min öppningsreplik:

"Hej Erika. Kul att ses!"

Det var inte lång stund sedan jag stått nere på gatan och blickat uppåt mot den ljusblå fasaden som tycktes oändligt hög. Den verkade sträcka sig uppåt, likt en pelare som försökte bära upp det aningen mörkare blå himlavalvet.

Det var med blandade känslor jag stigit in genom porten. Jag var fast i mitt beslut, men innerst inne vacklade jag. Det var som om jag bar två personligheter inom mig. Den ena personen sa: "Det är inte ditt fel, klandra inte dig själv".

Den andra personen var inte det minsta förlåtande, tvärtom: "Visst ville du själv, därmed är det ditt eget fel, det som hände. Hade du inte visat det allra minsta intresse, så hade saker och ting utvecklat sig helt annorlunda. Så det är helt och hållet ditt eget fel."

Nu var det så att jag mest lyssnade på den där sista rösten. Den som tog på sig hela ansvaret själv. Därför stod jag här, i begrepp att göra det som jag äntligen kommit fram till var det bästa som kunde ske.

"Angelica! Vilken överraskning. Vad gör du här?

Erika såg förvånat på mig stående utanför hennes dörr denna tidiga morgon. Hon stod där i sin rödblårutiga morgonrock, med det ljusa håret rufsigt spretande åt alla håll. Som om hon plötsligt väckts mitt i sömnen och rusat för att öppna dörren. Hon försökte kväva en gäspning som hänsynslöst trängde sig fram, trots hennes uppenbara försök att verka pigg.

"Kom in vet ja!"

Hon tog ett steg bakåt för att underlätta för mig att komma förbi henne. Ännu hade inte ett ljud kommit över mina läppar. Allt det väl förberedda var som utplånat ur mitt medvetande. Som en byfåne tog jag mig fånigt leende in genom dörren. Stod där tyst och stirrade på henne. Jag vacklade i mitt beslut. Verkligheten kom plötsligt så nära.

"Hörru... Vad är det för något, är det något galet?

Plötsligt släppte förlamningen och mina intränade repliker gjorde entré:

"Hej Erika. Det var länge sedan. Hur mår du?"

Erika skrattade.

"Du... det är något som inte är som det ska va?"

Hon lade huvudet på sned och granskade mig noga.

"Visst... Du är ensam hemma sedan några dagar och jag har inte vetat om det. Och så plötsligt... när jag fick reda på det så ilade jag till dig. Varför har du inte haft en fest?"

"Angelica..."

Erikas röst hade ett tonfall som jag sällan hört. En bedjande, trött ton. Hon verkade matt och sliten.

"Vi har inte så mycket som talat med varandra de sista månaderna. Nu står du här, klockan sju en söndagsmorgon. Vad är det som är på gång?"

Hon lät precis som min mamma. Myndig, beslutsam och självständig. Det här var inte den Erika som jag delat rum med på fotbollslägret. Det här var en ny, oberoende person, en som var van att ta hand om sig själv.

Mina så väl förberedda meningar föll i bitar. Det här gick inte alls som jag planerat. Sakta började jag dra av mig täckjackan, hängde upp den på en krok. Drog av mig skorna och gick långsamt mot Erikas rum.

"Köket!" hojtade Erika snabbt.

Jag vände mig om och såg hennes hand vifta febrilt mot köksdörren. När jag vred mig mot dörröppningen skymtade jag i ögonvrån en rörelse från Erikas rum. Hon hade besök! Övernattningsbesök, något annat kunde det inte vara tal om. För vem, förutom jag, var så tokig att de kom på besök före sju en söndagsmorgon? Nu förstod jag Erikas tonfall. Saker och ting gick inte alls som jag planerat, det började verkligen krångla till sig. Undrar om min plan trots allt var genomförbar?

Den där dagenDonde viven las historias. Descúbrelo ahora