Kapitel 6

79 4 0
                                    

KAPITEL 6

"Herregud! Jag har gått ner TVÅ kilo på en vecka! Vilken fantastisk bantningskur det här träningslägret är."

Erika klämde belåtet på den redan tidigare så smala midjan.

"Du! Du är väl inte tjock heller?"

"Är inte jag! Titta här då..." och så tog hon tag om magen och drog ut en minimal bit skinn. "Titta! Titta så tjock jag är."

"Äh!" sa jag och vände mig bort från henne.

Jag var rädd att hon skulle bli för kroppsfixerad och riskera att bli anorektiker. Och allt bara för den där Adrians skull. Aldrig hade jag sett Erika så vimsig och snurrig. Hon gick till och med upp en hel timme tidigare än jag, för att fixa till sig så att hon var snygg när vi tog vår första joggingrunda. Tänk! Varje dag kom hon med nytvättat, fönat hår, målade naglar, spacklat ansikte och såg ut som hon skulle gå på disco, och det klockan halv sju på morgonen när vi andra knappt gnuggat sömnen ur ögonen. Och ändå var ju allt ogjort, eftersom vi efter en timmes träning inte alls såg speciellt fräscha ut.

När jag påpekat det för henne hade hennes ögon gnistrat bestämt. Hon hade påpekat att det första intrycket för dagen var det viktigaste av allt. Inte tänkte hon komma och se ut som en sophög inför Adrian på morgonen.

"Tack för det" bollade jag tillbaka och kände mig verkligen som en sophög bredvid hennes fräscha person.

Håret stod som ett vilt burr om huvudet på mig. Snabbt fick jag tag i en hårsnodd och fäste upp en stor tofs högst upp på huvudet. Den nästan urväxta, vid det här laget, ganska skitiga t-shirten, hängde som en gammal skurtrasa på mig. Erika däremot, hon tog en ny, ren t-shirt på sig till varje träningspass. Men så hon tvättade sedan! Varje ledig stund tillbringade hon antingen tvättandes kläder, eller sig själv.

Åh, Rickard, om du ändå kunde se henne. Och framför allt HÖRA henne. Gud vad jag längtar efter dig. Efter dina varma underbara ögon när de strålar av lycka mot mig. Inte bryr jag mig om hur jag ser ut här. Du är ju inte här och kan se mig. Och förresten, jag tror aldrig att jag har burit mig så knäppt åt för din skull. För redan från första stunden var allt så naturligt med dig, ända sedan du sa: "Nå får jag höra nu..."

Från den stunden har det inte funnits något konstlat mellan oss, inga lögner och förebråelser. Inget spackel, nej, bara ren underbar kärlek.

Mamma brukar säga att jag målar dig i ett rosenskimmer. Med det menar hon att jag inte ser dina fel. Vilka fel? Du har ju inga! Du är perfekt! Tänk om några år när vi blivit tillräckligt gamla för att gifta oss. Då... underbara tanke, vad jag längtar dit, då är det bara du och jag, inga andra dumma vuxna som bestämmer över oss. Då kan vi göra precis som vi själva vill. Bara vara tillsammans, du och jag. Och så våra barn förstås. Vi ska ha massor av barn. Lika underbara som du. De ska ha dina underbart blå ögon, ditt vackra hår och härliga leende. Kan det bli perfektare barn. Kan det bli ett perfektare liv, än ett liv med dig?

Hur dum jag var när jag tänkte så. Hur lite jag visste om livet. Tänk om jag ändå hade anat... Men drömmar... de blir tydligen aldrig mer än drömmar. Åh, Rickard! Om jag bara hade haft en aning om vad som väntade mig, hade jag då kunnat göra det ogjort, den där dagen?


Den där dagenWhere stories live. Discover now