Snap från David

Kapitel 9

Oj... Alltså... Är det här normalt?

Han skrev igen. Jag tryckte in på hans snap... Och ångrade mig direkt. När jag läste det han skrivit... Det vred sig inuti min mage. Jag var så jäkla obekväm nu att jag bara ville slänga bort telefonen.

Han hade skrivit en text om hur han skulle... Få mig att njuta. Det frös till inombords när jag läste det.

Snabbt tryckte jag bort hans snap och skrev in ett svar. Jag skrev till honom hur obekväm det här gjorde mig och sen bad honom att aldrig prata om det igen.

Det dröjde inte länge innan en till snap dök upp. Jag var faktiskt lite rädd för att gå in på den. Men tillslut gjorde jag det. Killen bad om ursäkt och skrev att han inte ville göra mig obekväm. Sen lovade han att aldrig ta upp det igen.

Morgonen därpå hade jag fortfarande lite svårt att släppa det. De saker han skrev... Jag ryste till. Nick tittade upp från hans skål med flingor och tittade på mig med en fundersam blick. Det va lördag, så som tur är hade vi ingenstans att stressa till.

"Vad har hänt med dig då?" Frågade han och slevade in en stor slev med flingor in i hans mun. Jag vek undan med blicken och ryckte på axlarna.

"Allvarligt Emily, du har varit jätte konstig på sistone. Har nåt hänt?" Han släppte ner hans sked och gav mig all hans fokus.

David är ju ändå Nicks vän. Nick kanske kan hjälpa på nåt sätt?

Jag suckade och berättade allt om hur David lagt till mig på snap och hur vi blivit vänner under den här tiden. Sen började jag berätta vad han skrivit igår kvälls...

"Han skrev att han ville... Du vet, göra det med mig tills jag inte längre kunde stå..." Jag skakade på huvudet. "Det va jättecreepy."

När jag tittade upp på Nick så hoppade jag nästan till över hur förbannad han såg ut. Hans vanligtvis lekfulla ögon var nu fyllda med rött hat. Han bet ihop tänderna och jag såg att han hade knutit hans näve.

"Vem är den här killen? Jag ska fan slå ihjäl honom." Morrade han, nästan likt ett djur. "Ingen snackar med min syrra på det sättet."

Jag log. Nick skulle alltid se efter mig. Det uppskattar jag.

"Det är din kompis, David. Han har sagt att ni går i samma klass."

Nicks ilska byttes ut mot förvirring.

"David? Va?" Han lät helt chockad över det. Hans ögon var vidöppna och han tittade på mig som om jag nyss hade fått ett andra huvud. "Men... Det går ju inte... Hur länge hade ni snackat nu igen?"

"I två veckor." Jag vickade på huvudet. Nick såg så förvånad ut. Milt sagt.

"Varför skulle inte det gå?" Frågade jag. Nick mötte min blick.

"Emily... Min kompis David, han har ingen telefon. Han tappade bort sin för över en månad sen."