Snap från David

Kapitel 12

"Om någonting händer, så ringer du mig. Okej?" Nick gav mig en seriös blick och jag nickade utan att tveka. Han ger mig en sista blick, innan han motvilligt lämnade mig för att gå till hans egna lektioner.

För även om nån creepy kille var utanför ditt hus har man fortfarande skola att ta hand om. Om jag skolkade från skolan skulle alla märka det. De skulle säkert kalla mig för skolkare och lat. Så därför står jag här idag, med lite mer smink än vad jag brukar ha och med lite tightare kläder än vanligt.

Nick ville faktiskt att han och jag skulle stanna hemma idag. Han sa att vi kunde beställa hem en pizza och se någon actionfilm med modiga hjältar och fiender som alltid besegras i slutet. Det är inte vad jag brukar se på, fast just nu känns ingenting som det brukar. Men Nick har redan tillräckligt med frånvaro för att få vilken lärare som helst att förlora håret av frustration. Mer ogiltig frånvaro och han kanske skulle förlora sitt CSN.

Dessutom så har jag inte hört någonting från David alls. Hur skulle jag kunna göra det? Han är blockad från min snap. Helt raderad. Synd bara att man inte kan radera minnet av honom. Nick har sagt åt mig att jag inte behöver oroa mig.

Jag vände mig om och började gå igenom skolans korridor. Sulan på mina skor gnisslade emot golvet och det kändes som om det störde alla inom en kilometer med gnisslandet. Därför försökte jag gå så tyst som möjligt, men då såg jag bara dum ut.

Vilket Hanna även bekräftade när jag kom fram till mitt skåp. Hanna slet blicken ifrån Alice, som stod bredvid henne, för att titta på mig. Hannas kärleksfulla leende byttes ut mot ett förvirrat uttryck.

"Sluta gå sådär, det ser korkat ut." Hanna korsade armarna. Hennes ena mungipa var lite uppdragen, som om hon nyss hade dragit en smart vits.

"Förlåt." Mumlade jag och låste upp mitt skåp. I ögonvrån såg jag hur Alice gav Hanna en irriterad blick, men den försvann lika snabbt som den kom.

"Va inte elak mot henne, Hanna." Sa blondinen med en ljus röst. Jag gav henne ett leende och började leta igenom mitt skåp efter skoldatorn.

Hur kunde egentligen Hanna och Alice bli ihop? Dom är ju så olika. Som dag och natt. Hanna är självsäker och säger alltid vad hon tänker, även om hon ibland inte borde det. Medans Alice är snäll, försiktig och nästan blyg. Jag förstår det helt enkelt inte. Men kärleken är ju som den är. Det är väl inte meningen att man ska förstå den.

"Måste gå nu! Hej då Hanna." Alice gav Hanna en snabb, ytlig puss på kinden. Sen gav hon mig ett snabbt leende, innan hon gick iväg mot kemisalen. Hennes vita, korta kjol svängde när hon gick. Och nog allt såg jag hur Hanna kollade in Alice är hon gick. Jag gav Hanna en retsam blick och då slog hon mig löst på axeln. Som ändå gjorde lite ont, men det fick inte Hanna veta.

Vi gick till våran lektion. Hanna pratade under hela vägen om allt möjligt. Jag försökte vara med i konversationen, men helgens händelser hemsökte mig fortfarande.

Nick hade sagt att det är normalt med creepy guys på internet. Han sa också att bästa sättet att bli av med dem är genom att ignorera deras försök till kontakt.

Jag hoppas verkligen han har rätt.