Snap från David

Kapitel 17

Täcket prasslade lite när hon rörde sig. Ett blont huvud stack fram över sängkanten och tittade ner på mig med mjuka, trötta ögon. Hennes hår, som vanligtvis såg så kontrollerat och fint nu, va nu en rufsig morgonfrilla.

"Kan du inte sova?" Viskade Alice till mig. Jag måste ha lyckats väcka henne på nåt sätt.

"Nä, har alldeles för mycket i mitt huvud just nu."

"David?" Alice uttalade hans namn med en sån mjukhet. Hans namn förtjänar inte att bli uttalat sådär.

"Nä." Ljög jag. Men såklart så var det David jag tänkte på. Han är den enda som jag kunnat tänka på den senaste tiden. Det spela ringen roll att han bara fanns på min telefon. Hans närvaro är fortfarande här, likt ett spöke som andas en i nacken. Men när man väl vänder sig om så är ingen där.

Jag suckade och gömde ansiktet i händerna. Mitt hår föll ner likt en gardin.

"Jag hatar honom. Varför kunde han inte bara lämna mig ifred?" Gnyr jag in i mina händer.

Efter några sekunder så tog jag mig samman och tittade upp mot Alice igen.

Alice tittade fortfarande på mig. Utan att säga ett ord. Hon hade ett så blankt uttryck på ansiktet att det... Nästan oroade mig lite.

"Alice, är nåt fel?" Frågade jag och satte mig upp ordentligt. Hon svarade inte, utan istället steg hon upp ur sängen så att hon stod över mig. Jag blev tvungen att böja på nacken för att se henne.

Det va mörkt. Den enda ljusskällan va ifrån månen som sken in genom fönstret. Det va ju mörkt, så jag kanske såg fel? Eller flinade Alice?

Alice sjönk ner på knä, precis framför mig. Det här känns... Konstigt. Obekvämt. Vad gör hon?

"Så... Du hatar mig?" Jag stirrade på henne. Hon stirrade tillbaka med vidöppna ögon. Hennes tunna läppar va vridna till ett stort flin. Det va inte ett lekfullt flin, utan snarare ett sånt som hör hemma i skräckfilmer.

"Va?"

"Du hatar mig."

"Vad pratar du om?"

"Varför?" Hon kom närmare. "Varför hatar du mig efter allt jag gjort för dig?"

Sakta gick det upp för mig. Men jag ville inte tro det. Kunde inte.

Jag backade, men möttes av en vägg. Fångad. Fångad mellan en galen tjej och en hård vägg.

På några sekunder va hon över mig. Våra ansikten va bara några centimeter ifrån varandra. Hennes andetag kittlades emot huden.

"Jag vet att du inte gillar tjejer. Att du är fucking hetero." Alices ord va som knivar. Sylvassa knivar. Hon har aldrig låtit såhär förut.

Det va som om hon hade blivit utbytt. Den snälla, försiktiga Alice va inte här. Och den tanken skrämde livet ur mig.

"Varför i helvete kunde du inte bara älska mig?"

Jag öppnade munnen för att svara på hennes desperata ord. Men ingenting kom ut. Min hjärna gick på högvarv. Men munnen hade slutat fungera.

Det är bara jag, Alice och Hanna i det här huset. Hannas föräldrar skulle fara på nån jobbresa. Det va alltså perfekt för oss att sova över då.

"Alice..." Började jag mjukt. "Ä-Är du David?"

Tystnad.

"Helvete vad du är dum i huvudet. Men det är okej, jag accepterar dig ändå." Sen log hon ett litet leende. Inte ett vanligt Alice leende. Utan det här va annorlunda.

Hanna vred på sig i sängen. Jag måste väcka henne. Hon måste hjälpa mig!

Alice måste ha förstått vad jag tänkte. Hon släppte ut ett litet skratt.

"Vet du hur enkelt det är att strypa någon? Det är bara att sätta händerna runt halsen och... Klämma." Hur kan hon va så lugn?

"V-Vad pratar du om?"

Alice tittade på Hanna, som fortfarande låg och sov. Helt ovetandes om monstret som va i hennes rum.

"Hanna hjälpte mig att komma närmare dig. Men... Tja, jag tror inte att hon kan va till nån nytta längre."

Vad... Vad är det hon säger? Ska hon- Ska hon verkligen...?

Jag måste få bort Alice ifrån Hanna. Hanna hade slutat snarka.

"Alice, varför sa du inte att det va du från början?" Jag tvingade på ett leende. Alice vände sig tvärt emot mig.

"För du hade aldrig accepterat mig. Så för din skull blev jag en kille. David. Jag minns att du en gång sa att du tyckte att det namnet va fint." Alice kröp sig närmare. "Visst va jag omtänksam då?"

"Ja, det va jättefint av dig." Ljög jag. Det svåraste va att få rösten att inte dallra. "Jag lovar att jag hade accepterat dig som den du är."

"Gör du?"

"Ja. Alltså... Jag är ju typ bi." Ljög jag och närmade mig Alice. Varje cell i min kropp skrek åt mig att springa därifrån. "Men jag trodde aldrig att du va intresserad, du va ju ihop med Hanna."

"Hanna betyder ingenting för mig. Om hon dör just nu skulle jag inte ens blinka." Sa hon snabbt. Jag svalde nervöst.

"Men du... Du är annorlunda. Du är helt perfekt." Sa hon och log. Nu va hon så nära mig, för nära. Det här är fel. Men jag måste. Vad skulle hända om jag lämnade henne ensam med Hanna?

I stundens hetta gjorde jag nåt, som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Omgiven av mörkret, så böjde jag mig fram och kysste henne.

Våra läppar rörde sig emot varandra. Det va en snabb kyss, inte längre än några sekunder. Men det tror jag räckte. För jag kände hur hennes kropp smälte emot min.

Jag drog mig undan. Jag ville spy. Spy och springa. Det gjorde jag ju inte. Snarare tvärtom.

"Kom, vi kan dra härifrån." Sa jag och försökte låta så övertygande som möjligt.

Alice log emot mig drömmande, innan hon sa okej.

Vi smög ut ur Hannas sovrum. Alice gick bakom mig. Det kändes som om hon andades ner i min nacke. Hon va spänd. Upplivad. Lycklig.

Jag? Livrädd. Äcklad. Och i full panik. Hur ska jag hantera det här?

Men nu är Hanna säker iallafall.