Snap från David

Kapitel 18

Trägolvet kändes kallt under mina nakna fötter. Håren på mina armar stod upp. Inte för att det var kallt i korridoren. Inte för att det va totalt mörker runtomkring mig. Det var för att hon gick tätt bakom mig. Likt en skugga följde hon efter mig när jag gick in i köket.

Det va kolsvart i rummet. Köksbänkarna va nästan tomma, förutom några bestick samt andra föremål. Köksbordet va placerat emot väggen. En smutsig stekpanna låg bredvid spisen.

Jag vet inte vad Alice är kapabel till. Hon är galen. Det är ganska självklart. Men är hon farlig nog för att skada mig eller Hanna? Jag vågar inte chansa.

Ett felsteg kan förstöra allt.

"Vi kan stanna här." Viskade Alice. Jag vände mig om och möttes av ett brett leende.

"Du är så fin, vet du det?" Alice kom ännu närmare mig. Hennes långa fingrar vandrade längst min arm. Den kalla beröringen kändes fel. Dåligt. Men jag rörde inte en fena. Jag frös till.

Nu när jag väl fått henne ifrån Hanna... Vad ska jag göra nu?

Alices fingrar hade vandrat upp till min hals. Med lätta beröringar nuddade hon mig. Inte bara på halsen nu. Hennes andra hand hade börjat vandra neråt. Jag ryste till av obehag.

På insidan skrek jag. På utsidan visade jag inga känslor alls.

Alice såg så nöjd ut. Som om det här va det enda hon någonsin velat. Som om hon inte ens märkte hur illa jag mådde. Vad jag vill spelar ingen roll för henne.

Hon la handen bakom min nacke. Tog ett steg närmare. Sen kysste hon mig. Återigen rördes våra läppar emot varandra. Det började försiktigt, men gick snabbt över till mer.

Mina tankar lämnade min kropp. Jag va inte längre med Alice. Utan jag tänkte på Nick. Min kära (men ibland dumma) bror. Jag tänkte på mamma. På Hanna.

Jag backade ifrån Alice. Men hon följde efter. Snart stod vi och hånglade emot en av köksbänkarna. Hennes händer va överallt. Jag kände mig klaustrofobisk. Det här är så fel på så många-

Då tändes lampan. Allt blev ljust. Så ljust att det brändes i ögonen. Alice slutade med det hon höll på med och samtidigt vände vi blickarna mot lysknappen.

Hanna, med rufsigt hår och slqeviga sovkläder, stod där och stirrade på oss. På mig. På Alice. Men tårar i ögonen bevakade hon oss, utan att säga ett ord.

Jag spärrade upp ögonen. Det här måste se så fel ut! Hanna kommer aldrig tro på att Alice är David. Att jag inte alls vill kyssa henne, eller ens se på henne. I hennes ögon måste det se ut som om hennes bästa vän och flickvän... Bedrog henne.

"Vad i helvete gör du med min flickvän?!" Hanna skrek på mig. Hon tog några steg närmare, men stannade sen framför spisen. Som om hon insåg att hon inte ens vill vara nära mig och Alice.

"V-Va? Hanna, jag-" Började jag febrilt.

"Håll käften!"

Mitt hjärta bankade hårt. Jag måste få Hanna att förstå. Förstå att det här handlar om så mycket mer än hennes kärlek till Alice.

Men hur? Hur ska jag få henne att förstå att den Alice som hon delat säng med, är David?

Jag öppnade munnen för att säga nåt. Men ingenting kom ut.

"Hanna, vi ville inte att du skulle få veta det såhär." Alices mjuka röst, som tidigare varit så lugnande, va nu läskig och obehaglig. "Men jag och Emily är förälskade. Vi har varit det i ett tag nu."

Hanna stirrade på mig. Hennes blick va fylld med ilska. Hat. Sorg. Svek. Om en bild kan säga tusen ord, så måste ögonen kunna säga miljontals.

Min bästa vän.

Hanna drog upp den smutsiga stekpannan. Hon svingade den över huvudet med en kraft som jag aldrig sett henne använda förut. Med snabba steg kom hon fram till mig.

Hon kommer slå mig. Jag bara vet det.

Hanna drämde ner stekpannan. Men... Inte i mig. Med all kraft som hon hade så slog hon stekpannan i Alices huvud. Direkt så föll Alice ner likt en livlös docka. Hon är väl inte död? Nä, det tror jag inte.

Jag, chockad och förvirrad, tittade upp ifrån golvet till Hanna. Hon höll i stekpannan i ett krampaktigt tag. Hennes knogar hade blivit vita.

"Jag hörde vad hon sa förut. Varenda ord." Sa Hanna med en svag, likgiltig röst. Hennes ögon var fylld med tårar. Men det va som om hon vägrade erkänna att hon grät.

Hanna slutade ju snarka förut. Då tänkte jag inte så mycket på det, men nu inser jag ju att hon va vaken då. För Hanna snarkar alltid när hon sover. Om hon inte gör det, så sover hon inte.

Jag stirrade på henne. Jag kan inte ens tänka mig hur hon måste känna sig. Att få reda på att sin flickvän är nån annan...

Hanna gick fram till mig och gav mig en hård kram. Hon grät tyst in i min axel. Jag fällde inga tårar. Jag kände mig helt bedövad. Bortkopplad.

Jag tittade på Alice. Det är så svårt att acceptera sanningen, även när den ligger rakt nedanför ens fötter.

Nu är det iallafall över. På riktigt den här gången.