Snap från David

Kapitel 10

Nicks ord kom som ett slag emot magen. Jag bara satt där. Munnen öppen, helt frusen. Min hjärna kunde inte ta in den informationen Nick hade gett mig.

"Va...?" Mumlade jag tillslut. Nick skakade på huvudet och drog en hand genom håret.

"Det finns ingen chans att du kunnat skriva med David. Den tönten skulle dessutom aldrig våga gå nära dig. Han vet ju att du är min syrra. Men vem fan är äcklet som skrivit med dig då?"

Jag var tyst. Fortfarande i chock. Jag och David hade ju... Vi var ju vänner. Han visste saker om mig som ingen annan gör. Och sen så är han inte ens David?

"Emily, ge mig din telefon." Jag ryckte till och tittade upp på Nicks hårda ansikte. Han hade ställt sig upp från matbordet och stod nu bredvid mig, med handen utsträckt. Utan att ifrågasätta honom gav jag bort telefonen. Mina händer skakade när jag räckte över den. Aggressivt skrev Nick någonting och skickade.

"Jag frågade honom om hans riktiga namn. Så fort jag ser hans äckliga ansikte tänker jag köra över honom med min volvo."

Jag virade mina armar runtom min kropp. Att krama sig själv brukar hjälpa mig när jag blir ledsen. Men just nu... Det gjorde ingen skillnad. Jag kände mig fortfarande lika kall inombords.

"Kan jag inte bara blocka honom?"

"Va? Nej. Den här skithögen ska få lära sig vad som händer om man bråkar med min familj. Om jag bara visste var han va skulle jag fan åka dit och slå in hans ans-" Nick avbröt sig själv tvärt. Jag såg hur en ide började forma sig inuti hans huvud. "Vi kan ju ta reda på var han är."

Jag gick fram till honom och ställde mig bredvid honom. Han drog fram min mobil igen och gick in på Snapchat. Sen gick han in på snapchat kartan. De första bitmojis jag såg var mina kompisars bara. Men när jag såg Davids bitmoji... Mitt blod frös till is.

David är här. Hans bitmoji är precis på vårat hus.

***

Tack så mycket för 1.000 läsningar! Jag uppskattar verkligen att ni läser det jag skriver. Tack :)