Snap från David

Kapitel 15

Min telefon kändes tung i mina händer. Som om vikten av allt som hänt, hela grejen med David, hade förts över till den. Jag stirrade på den blanka skärmen, som just nu var avstängd.

Allt är den här mobilens fel. Om det inte hade varit för den, hade jag aldrig lärt känna David. Heter han ens David? Är han ens arton som han sa? Hur mycket ljög han om egentligen?

Jag bet mig hårt i läppen och tittade ut genom skolans fönster. Jag brukar alltid vilja ha bänken som är bredvid fönstret, för vem skulle inte vilja ha just den bänken? Idag var en sån där varm dag, en sån dag som är perfekt för att ta en iskall glass och sola vid stranden. Innan svenska lektionen började hade läraren öppnat ett av klassrummets många fönster för att: "Släppa in lite av sommaren!"

Efter en sista blick på min telefon, på den sak som jag varit så beroende av de senaste månaderna sen den blev min, insåg jag hur äcklig den egentligen var. Den kändes... Ond.

Därför sträckte jag ut handen genom det öppna fönstret och släppte min iPhone. Min tomma blick följde efter den. Jag räknade sekunderna den föll. Ett, två, tre... Ända tills den slog i asfalten nedanför med en smäll och gick sönder. Det var inte en hög smäll, men tillräckligt hög för att nå mina öron.

När jag tittade fram mot tavlan och lärarens sovande gestalt igen var det som om inget hade hänt. Jag sneglade på de andra i min klass. Ingen tittade på mig. Alla var djupt insjunkna i sina egna grejer. Några jobbade faktiskt med uppgiften vi hade, medans andra (Hanna, som satt bredvid mig inklusive) tittade på Netflix.

Det där... Va så befriande. Att bara slänga iväg min telefon var som att slänga iväg den där vikten som hade tyngt ner mig. Jag vill aldrig igen ha en telefon. Aldrig. Om nån vill kontakta mig från och med nu får dom använda röksignaler. Jag bryr mig inte. Inte alls!

Hanna måste ha märkt att min kvardröjande blick, för hon höjde ögonen ifrån hennes serie och mötte min blick. Hon höjde frågande på ögonbrynet och jag gav henne ett lugnande leende.

Jag ska gå vidare nu. Jag måste släppa David, glömma allt om honom. För om jag fantiserar om fotsteg mitt i natten, måste ju nåt va fel. Min hjärna måste helt enkelt vara så skrämd att den hittar på en massa struntsaker.

Men nu är det slut på det. Jag ska glömma han-som-inte-är-viktig och fortsätta med mitt liv. En liten creepy sak ska inte få förstöra mig. Det nya modet som fyllde mig fick mig att le stort och räta lite på ryggen.

Allt är okej nu.

"Är du okej, Emily?" Frågade Alice och gav mig en medlidsam blick. Skoldagen var äntligen klar för idag och just nu stod jag vid mitt skåp för att samla ihop mina saker och gå hem. Alice strök undan lite av hennes blonda hår och tittade på mig med en försiktig blick. Som om jag, när som helst, skulle bryta ihop och storgråta. Jag vände huvudet emot henne och gav henne ett stort, obekymrat leende.

"Jag mår bra, är det Hanna som har skvallrat?"

Alice vek undan med blicken och gav mig ett genant leende, samtidigt som hon strök längst hennes knälånga kjol. Rakade till den och borstade bort lite osynligt damm.

"Ja... Men hon är bara orolig för dig. Hon berättade att du verkade nere, så hon bjöd in dig till att se på serie med oss." Alice ryckte på axlarna. " Du vet väl att du kan prata med mig om nåt är fel?Jag är en bra lyssnare." Alices mjuka röst fick mig att känna mig trygg. Jag förstår varför Hanna valde just henne som flickvän.

Lugnt stängde jag skåpet och slängde väskan på ryggen.

"Jag lovar att jag är okej nu. Men tack ändå, Alice. Det betyder mycket att du frågar."

"Allt för en vän." Svarade hon med en vänlig och munter röst. "Vi ses väl ikväll?"

"Det gör vi."

Alice gav mig ett skinande leende, innan hon sen gick iväg. Jag tittade på hennes rygg ända tills den försvann i mängden av elever, som alla ville gå hem efter en lång skoldag. Idag kände jag mig precis som en av dom. En trött, normal elev som inte vill något annat än att komma hem.

***

Hallå, några av er kanske märkte att den här boken försvann under en kort tid. Heheh, jag märkte då när den gjorde det. Men som ni säkert ser så är den tillbaka nu! Wattpad fixade problemet och allt är lugnt igen.

Tack för att ni läste och glöm inte att rösta och/eller lämna en kommentar. Den här lilla potatisen som skriver det här skulle verkligen uppskatta det.

Vi hörs!