Snap från David

Kapitel 13

Några dagar gick och livet fortsatte som vanligt. Som vanligt, minus David. Vilket, helt ärligt, var en ovanlig känsla. Mitt i all känsla av olust och... Ja, även rädsla, fanns även sorg. Jag hade ändå förlorat en bra vän. David hade lyssnat på mig. Hade han lyssnat lite för mycket?

Men han var aldrig min vän, heller hur? Jag har insett det nu. Hur kunde man va så naiv?

Men det är över nu. Oron som hade följt efter mig likt en skugga hade äntligen försvunnit. Jag kan slappna av. Nick hade haft rätt. Även han hade också börjat slappna av nu. Livet fortsatte helt enkelt som vanligt.

Ännu en sömnlös natt låg jag i sängen och stirrade i taket. Förut hade jag suttit och scrollat igenom instagram, men att se allas perfekta liv var ganska uttröttande efter ett tag. Istället låg jag bara där, likt en död fisk och stirrade upp i taket.

Ända sen David... Var utanför mitt hus har jag haft svårt att sova. Svettig och med ett bankande hjärta vaknade jag alltid upp mitt i natten. Mardrömmarna var starka, men de hade börjat förlora lite av deras styrka. Med tiden blev mardrömmarna bara det. Drömmar. Fantasier. Ingenting att oroa sig för.

Nicks fotsteg hördes ifrån undervåningen. Min brors fotsteg var raska, och ganska lätta. Jag hade inte hört när han kom in. Hade väl helt enkelt inte tänkt på det. Nick hade sagt till mig att han skulle fara och dricka med några kompisar. Alltså gå på en fest. Precis som han brukade göra innan David kom in i våra liv. Att han kommer hem såhär mitt i natten, oftast full, är inget ovanligt.

Jag vände på mig i sängen och pressade min kind emot den varma kudden. Tröttheten kröp sig närmare och närmare. Tillslut vann den och jag föll i en orolig sömn.

Att sova så lite är inte så värst bra för ens hud. Morgonen därpå stod jag framför badrumsspegeln. Mitt bruna hår var rufsigt och behövde verkligen kammas. Under mina ögon var mörka säckar som skvallrade om alla mina sömnlösa nätter. Med lite smink lyckades jag dölja det värsta och lyckades även få mig själv att se någorlunda pigg ut. Jag såg fortfarande värre ut än vad jag brukar göra, men jag bad en tyst bön om att ingen i skolan skulle märka det. Märka hur skärrad jag egentligen va.

På väg nerför trappan stannade jag framför ett foto som hängde på väggen. Det var ett gammalt foto. Minst två år gammalt. Det var taget på den tiden då mamma faktiskt hade tid för mig och Nick. Fotot visar mig, mamma, Nick och pappa på ett tivoli. Minnet förde ett leende till mina röda läppar. Ett nostalgiskt leende, som snart skulle bli ett sorgset. Jag log även på fotot. Ett brett, obekymrat leende som visade alla mina ojämna tänder. På den tiden hade var min smak för mode hemskt. Smink var inte heller en del av min värld. Jag tittade på mig själv med en äcklad blick. Sen gled min blick till Nick, som på den tiden inte hade växt sig till hans 1.85 cm som han är idag. Och sen for min blick till min mamma och till pappa.

En sur känsla, likt en dålig eftersmak från något äckligt godis, dök upp inom mig. Jag ville verkligen inte titta på det här fotot längre. Det påminner mig om tiden då vi var en hel, lycklig familj.

Jag sjönk ner på en stol vid matbordet med ett blodrött äpple i handen. Efter en snabb blick på klockan insåg jag att det fanns några minuter över till snapchat. Med ena handen kollade jag igenom appen och med den andra åt jag på det söta äpplet. Men då dök det upp några bilder som... Kändes fel.

Jag slutade tvärt att bläddra igenom bilderna. De snaps jag såg på just nu var ingenting speciellt i sig. Helt normala bilder på fulla människor med ölburkar i händerna. Men... Dom passade inte in. Det var ifrån festen som var inatt. Det som fick det att vrida sig inuti magen var att Nick var med på bilderna. Dessa bilder skrek till mig att Nick var på festen hela natten. Jag kan se det på tiderna som snapsen skickades.

Nick var aldrig hemma igår.

All färg försvann ifrån mitt ansikte. Äpplet rullade ur min hand och slog i golvet med en mjuk duns. Min underläpp darrade och i det där ögonblicket ville jag ingenting annat än att skrika.

För om Nick var på fest hela natten igår... Vems fotsteg var det jag hörde inatt?