Snap från David

Kapitel 11

Dagen därefter satt jag på min säng med huvudet mellan knäna. Jag hade inte rört mig ur fläcken på en evighet. Jag hade ingen aptit alls och hade inte ätit sen... Sen David var utanför mitt hus. Bara tanken på det får mig att skaka.

Nick hade slängt min telefon på bordet och sprungit ut till våran bakgård. Lite tveksamt följde jag efter. Jag ville egentligen inte lämna tryggheten som var mitt hus, men om Nick går ut följer jag efter.

Vi letade igenom bakgården. Men det var ingenting där. Ingenting, förutom en telefon som låg på marken, gömd under buskarna. Nick sa att det var David, hans kompis, gamla telefon. Samma som försvann för några veckor sen.

När Nick tog upp mobilen var den fortfarande varm. Gräset runtomkring den var nedtrampad, som om någon hade varit här för inte så länge sen.

Jag har svårt att tro att David, eller vem det nu är som har skrivit till mig, skulle stå utanför mitt hus. Men hur skulle telefonen annars...? Det här har gått alldeles för långt. Det här är galet. Han gick från normal, till helt jävla galen bara sådär.

Plötsligt slogs dörren till mitt sovrum upp. Jag höjde huvudet och Nicks bruna kalufs dök upp i dörröppning. Han kom in i rummet med händerna nerstoppade i fickorna.

"Sluta sitt där bara. Upp med dig." Sa Nick och gick fram till sängkanten. Han sneglade på mig och gav mig ett litet leende.

Jag vek undan med blicken och bet mig hårt i läppen.

"Jag... Jag är rädd, Nick. Tänk om David..." Jag kunde inte fortsätta. Orden ville helt enkelt inte komma ut. Men tårarna som rann nerför mina kinder berättade mer än vad några ord någonsin hade kunnat göra.

Jag kände hur sängen sjönk lite. Och plötsligt greppade Nick tag om mig och drog in mig i en hård kram. Han höll om mig som om han var rädd för att jag skulle försvinna sekunden han släppte taget. Jag tryckte mitt ansikte mot hans axel och bara släppte ut tårarna.

"Det är okej, Emily." Sa han med en mild och försiktig röst, samtidigt som han strök mig över håret. "Vi blockade ju honom från din snap. Han kommer att fatta vinken och lämna dig ifred."

Jag drog mig undan och tittade på Nick med tårar i ögonen.

"Lovar du?" Gnydde jag och svalde. Nick tittade på mig med en medlidsam blick, innan han gav mig ett försäkrande leende.

"Jag lovar. Jag kommer inte låta någonting hända dig."

Hans ord och bestämdheten i hans röst fick mig att känna mig trygg. Som om ingenting i hela världen skulle kunna komma åt mig, så länge Nick var vid min sida.

Resten av söndagen spenderade vi med att se på film. Vi gjorde popcorn, eller snarare jag. Nick brände allt han försökte göra. Och medans jag skrattade åt hans desperata försök att rädda de kolsvarta popcornen, insåg jag hur lyckad jag är. Jag har tur som har Nick.