Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 1.

1 December 2023, Umeå, Västerbottens län. 13.28.

Anja.

Den dagen var egentligen som vilken dag som helst. Det var egentligen precis som vanligt. Upp ur sängen, frukost, säga hejdå till mamma och pappa som skulle rädda liv, skola.

Men vi levde numera i en värld där man hela tiden fick ställa sig frågan, vad gör man om kriget eller krisen kommer?

Vi alla var nog inbäddade i den falska tryggheten att lilla Sverige är säkert från omvärldens ondska, men den hårda sanningen är att en helt oförlåtande bomb kan sprängas ner i vårt trygga samhälle vilken sekund som helst, att ett krig bryter ut eller liknande.

Jag tittade ut genom fönstret, utanför sprang barn från lågstadieskolan som låg bredvid våran stora, gamla gymnasieskola. Snön hade nyligen landat på marken, någonting barnen njöt av när dom stolt kastade snöbollar på varandra.

Det var lite kyligt i klassrummet som låg på tredje våningen, det var trots allt en gammal skola. Hårt stengolv, hårda väggar och högt i tak. Den lite större emo-tjejen bredvid mig som hette Jonna satt med sin vinterjacka på och hade blicken fäst i boken som låg framför henne.

Psykologi var ett ämne som låg mig varmt om hjärtat. Hur våra hjärnor fungerar är ett så brett område och det fascinerade mig. Men just denna dag var en sådan dag som jag inte kunde hålla fokuset. På min plats längst bak betraktade jag mina klasskamraters ryggar.

Våran lärare Agneta var en äldre, kort, krokig och rynkig kvinna med färgat rött hår. Hon var omtyckt och hade haft nästan alla våra föräldrar som elever och nu var hon inne på sitt sista år som lärare, sträng och hård var hon, men det gick inte att tycka illa om henne. Under hösten pratade hon hela tiden om att hon och hennes man skulle resa till Thailand när hon blivit pensionär.

Som en blixt från himlen tittade alla upp. En dov smäll var det som fått alla att vakna till, det lät som att det var långt ifrån oss.

" Vad var det?" Viskade Jonna till mig.

" Ingen aning. Kanske nån större traktor eller något." Sa jag lågt. Jag försökte att hålla fokuset i boken, men stämningen i rummet indikerade på att alla ville verkligen veta vad som lät. Kort därefter hörde vi en signal utomhus. En signal vi svenskar bara hörde någon få gång per år. VMA.

" Är det hesa Fredrik?" Sa en kille som hette Vilmer. Jag såg mig runt och alla såg oroliga ut.

" Men vad tusan..." Sa Agneta och ställde sig upp, glasögonen la hon ner på skrivbordet. Klassrummet var tyst, vissa stod upp, som att dom var redo att fly.

Klassrumsdörren slets upp och en tjej från naturlinjens trea stod i dörröppningen.

" Det har sprängts inne i stan! Ordentligt, alla måste härifrån om det händer igen!" Skrek hon med tårar rinnandes från kinderna. Fullkomlig panik bröt ut i klassrummet, folk knuffades för att ta sig ut. Jag försökte hålla lugnet och tillsammans med Agneta lämnade vi klassrummet sist.

Ute i korridoren var kaoset ännu värre. Jag stannade upp och såg mig runt. Folk sprang, joggade, gick, grät, höll om varandra och tog sina ägodelar från skåpen. Jag styrde stegen mot dom stora stentrapporna som ledde till andra våningen. Oron för mina föräldrar växte inom mig, mamma jobbade inom ambulansvården och pappa inom räddningstjänsten.

Precis när jag kommit ner till entréplan hörs en till smäll, fast denna gång mycket närmare, såpass nära att väggarna och golvet skakade. Bomben hade slagit ner på andra sidan skolan. Paniken bröts ut igen och sorgligt nog insåg jag att elever som studerade fordon, industri och bygg inte klarat sig om dem inte haft änglavakt.