Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 10.

1a Januari 2024, Trondheim, Norge.
11.01.

Anja.

Morgonen var turbulent, för oss alla. För första gången på länge splittrades vår grupp för att gå till olika undersökningsrum och bli undersökta.

Rummet var litet, britsen jag satt på var mjuk och lampan i taket gav ett sken som påminde om ett källarutrymme. En ung, blond, lite knubbig kvinna kom in. Hon var klädd i vitt och satte sig ner vid stolen bredvid britsen.

" Kan du säga ditt personnummer?" Frågade hon vänligt. Jag tvekade en stund, mitt personnummer var nästan bortglömt.

" 2007-02-11. Sista siffrorna 7212." Sa jag efter en stund. Hon skrev ner siffrorna jag nyss sagt innan hon ställde sig upp.

" Kan du ta av jackan och tröjan?" Frågade hon. Jag gjorde som hon sa och tittade på mig själv i spegeln som hängde på väggen mittemot.

I spegeln såg jag inte mig själv, inte den Anja innan allting hade hänt. Mina revben syntes tydligt, likväl mina nyckelben. Blåmärken prydde min kropp och jag hade ingen aning om när jag hade fått dom.

Jag var blek, blek som ett lakan vilket gjorde att den röda färgen på spetsbehån jag hade på mig dagen allting startade såg väldigt skarp ut. Varför jag överhuvudtaget hade köpt den undrade jag då jag aldrig haft en partner att visa upp den för.

Sköterskan kopplade mig till massa slangar, klämde och kände, frågade massvis med frågor innan hon satte sig igen.

Dörren till korridoren var öppen, då och då passerade det rullstolsbundna unga och gamla med amputerade ben, folk på kryckor och sängar som kördes fram och tillbaka. Det gjorde mig illamående, vetskapen om hur många som blivit så illa skadade.

" Du ska få dropp senare och näringsrik mat. Jag förstår inte hur din kropp orkat, ditt hjärta är överansträngt och du är mycket uttorkad. Verkligen bra kämpat där ute." Sa hon när hon kopplade bort mig från alla slangar.

" Överlevnad." Mumlade jag när jag ansträngt ställde mig upp.

" Ni alla kommer få rum på patienthotellet. Det är tillfälligt boende för alla som flytt hit. Jag hörde det pratas om att ni skulle få dela, men det kanske är skönt att ha varandra efter allting som hänt." Berättade hon. Jag bad en tyst bön om att få ha Edvin med mig när jag tog på mina kläder igen.

Haltande gick jag ut i korridoren. Edvin, Samuel, Lilly och Lillys pappa stod snett utanför.

" Gick det bra?" Frågade Edvin och kysste min panna lätt innan han la sin arm runt mina axlar.

" Överansträngt hjärta och uttorkad. Annars bra. Hur gick det för er?" Sa jag.

" Dom städade upp knivhugget på ryggen och berömde Marias omvårdnad. Uttorkning och ansträngda hjärtan är vår gemensamma skada." Berättade Lilly, med ett litet leende på slutet.

" Träffade mamma också." Sa Samuel och vred obekvämt på sig. Lilly tog hans hand i sin.

" Jag känner inte igen henne. Benet är borta och hela kroppen sönderbränd." Sa han och torkade fort bort tårarna som började rinna. Lillys pappa la sin hand på hans axel.

" Hon är alltid din mamma oavsett." Sa han tröstande. Samuel log ansträngt innan han gick bort i korridoren. Lilly gav oss en ursäktande blick innan hon skyndade sig efter honom.

" Jag har ju inte presenterat mig, Tage. Tack, tack för att ni tog med henne. Utan er... Hon hade ju dött." Sa han och kramade om oss hårt.

" Vänner håller ihop." Sa Edvin. Jag tittade mot honom och log lätt. Tage skyndade sig iväg åt samma håll som Lilly och Samuel.