Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 4.

13 December. Okänd plats, Jämtlands län. 00.03.

Anja.

Harry hade rätt, det fanns, något han beskrev som soldater. Jag och Lilly hade ensamma åkt in mot centrala delarna av Åsele, vi visste inte vad som pågick, men efter Harrys berättelse så ville vi inte utmana ödet.

De så kallade "soldaterna" var olika svartklädda figurer, med vapen och rånarluvor. Jag och Lilly hade betraktat dom på långt avstånd medan dom gick runt på gatan och nästan väntade på att få släcka ett liv. Kroppar låg utspridda på marken, vissa anatomiskt rätt och vissa som saknade kroppsdelar.

Det var natt, den ordentliga vinterkylan hade blomstrat ut helt och hållet. Eftersom vi inte hade nog stora tält för att Harry också skulle ha en varm sovplats turades vi om att sitta vaken några timmar vardera. Nu var det min och Edvins tur. Elden höll oss skyddade från den bitande kylan. Jag hade aldrig uppskattat en brasa så mycket som nu.

Vi hade lämnat bilen en kilometer bort på en skogsväg och gått in i skogen, till vår stora förvåning hittade vi ganska direkt en bra plats att stanna på. Marken lutade lite ner och träden skyddade oss bra.

" Jag trodde verkligen att så länge vi höll oss på platser där människor inte samlas så är vi säkra, men nu har vi folk på marken som vill döda oss också." Sa Edvin med en suck och kastade in en liten kvist i elden.

" Som sagt, skogen är vår säkraste plats." Sa jag, som om det var någon tröst.

" Vi kan inte ha Harry med oss. Han är gammal, dement och skadad. Vi får inte nog med sömn och om vi blir hittade kommer han sinka ner oss." Muttrade Edvin. Jag kände en våg av ilska göra ett besök i mitt huvud.

" Exakt, han är gammal, dement och skadad. Vi kan inte lämna honom, hans dotter dog framför hans ögon och direkt efter gick han flera mil genom terräng. Han är en av oss nu. Ingenting du säger ändrar det." Sa jag efter ett tag. Precis då öppnades vårt tält och Harry kom sömnigt ut. Han satte sig på marken bredvid oss. Edvin och jag tittade lite förvirrat på varandra.

" Jag må vara dement, men jag är inte så dement att jag inte förstår någonting. Från att jag var en musklig artonåring som du Edvin, till en sliten sextiofemåring jobbade jag inom militären. Sista åren var jag hundförare. Jag kan gå flera mil i terräng, jag vet hur man överlever på ingenting, jag vet hur man bemöter fienden och det jag definitivt vet är att man lämnar ingen bakom sig så länge denne inte sagt det." Sa han, med mycket känslor. Men på ett faderligt sätt.

" Jag ber så mycket om ursäkt." Sa Edvin skamset.

" Det behöver du inte. Vi lever i kaos och förvirring, vi har inga nyheter eller liknande som ger oss direktiv. Jag är inte arg eller sårad, jag förstår din tankegång." Sa han med mjuk röst. Harry blev snabbt en trygg punkt för oss, mest för att han var så mycket äldre och visste så mycket mer än oss. Stundvis var han förvirrad, men det var inte ett problem. Än.

" Nåväl, nu går ni och sover. Jag kan vara vaken, vi sliter ut en generation i taget." Sa han, återigen på det där faderliga sättet som gav en ett leende på läpparna. Edvin och jag kröp in i tältet och in under filtarna.

Våra kroppar var vid det här laget van vid den hårda, ojämna marken vars skiljevägg var tältets "golv". På kort tid var vi vana vid mycket. Hungern kände vi inte av, kylan var mer uthärdlig och våra ben orkade bära oss längre hela tiden. Törsten däremot, den var svår att dräpa. Vi hade flaskor med oss, men vi drack så lite som möjligt och försökte smälta snö över elden. Vår diet bestod av att dela på konserver och torkat renkött som Samuel tagit med sig från jaktaffären cirka en vecka innan.