Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 3.

5 December, Umeå, Västerbottens län.
14.53.

Anja.

Lokalen var mörk, kall och på golvet framför den krossade glasdörren hade ett tunt lager snö tagit plats bland skärvorna. Den stora butiken kändes hotfull. Samuel gick långsamt framför mig, därefter Lilly och Edvin sist.

Vi befann oss i vårt lilla samhälles fiske och friluftsbutik. Lilly hade berättat om när hon och hennes mamma brukade tälta i skogen, därefter kom idéen om att bryta oss in i den nedstängda butiken. Vi var dock inte först på plats och de flesta hyllorna stod tomma.

När vi börjat känna oss trygga splittrade vi på oss för att leta nödvändigheter. Jag gick ensam längre in i butiken i hopp om att hitta ett tält. Saker låg utspridda på golvet, fiskedrag, kläder och allt möjligt annat. Hyllorna nådde till huvudhöjd och stod i rader genom butiken. Efter mycket letande såg jag plötsligt det jag letade efter.

En liten, orange påse med texten LIFE TENT på. Precis som Lilly beskrivit påsens utseende. Det kändes som att vinna flera miljoner på lotteri, precis det vi behövde. Jag tog tag i mitt fynd och skulle precis vända mig om för att dela nyheterna med mina kamrater, men stoppades snabbt.

En lång kvinna med kort blondt hår stod riktad mot mig med en pistol i sin hand. Hennes blåa jeans var trasiga och smutsiga, på överkroppen hade hon en t shirt och en varseljacka. Pistolen höll hon i ett skakigt grepp. Mitt hjärta började dunka i hundranittio medan jag stod stel som en staty.

" Släpp. Tältet. Nu." Sa hon sammanbitet.

" M-men jag behöver det." Stammmade jag fram. Hon tog ett mycket bestämt steg mot mig.

" Min fyraåriga dotter ska inte behöva frysa en jävla natt till!" Skrek hon. Mina tankar riktades till den säkert livrädda lilla tjejen, kall och orolig. Men samtidigt behövde jag det också, jag hittade det. Å andra sidan stod jag mitt framför vad som kändes som en arg björnmamma.

" Hör du dåligt?!" Skrek hon efter en lång tids tystnad. Jag såg Edvin smyga sig upp bakom kvinnan, snabbt fäste jag blicken igen på den ursinniga kvinnan för att hon inte skulle vända sig om. När Edvin stod nog nära la han sin arm runt hennes hals. Den svarta pistolen föll till golvet och chockat började hon streta emot.

" Jag ger dig mitt tält mot din pistol." Sa han.

" Aldrig! Släpp mig din jävel." Skrek hon.

" Ingenting stoppar mig från att knyta fast dig härinne. Valet är ditt." Sa Edvin med samma lugna röst han alltid hade. Jag chockerades av det han sa, tänkte han verkligen lämna en liten flicka ensam utan sin mamma?

Kvinnan slutade streta emot och tittade på mig.

" Ta den då." Sa hon till mig. Edvin släppte taget och räckte över tältpåsen han hade hittat. Med raska, arga steg stormade hon iväg, ut genom den krossade dörren och vidare. Pistolen blev Edvins ansvar.

Edvin gick fram till mig och la en hand på min axel. Jag tittade på honom, chocken hade börjat lägga sig.

" Är du okej?"

" Ja. Vi sticker nu." Sa jag och gick, gick mot Lilly och Samuel som stod bekymrat bredvid varandra. Båda hade numera större ryggsäckar, gjorda för den här typen av vandring som vi hade framför oss. Planen var att röra oss högre upp i landet, längs med kusten inne dom täta skogarna.

Väl ute på gatan började vårt äventyr på riktigt. Vi gick, alla fyra på bredden mitt på bilvägen som i normala fall knappt gick att gå över på grund av trafiken. Allting var tyst och tomt, inte ett spår av en annan levande varelse i sikte. Telefonerna var numera värdelösa, det gick inte ringa eller skicka sms. Samhället var utan ström och teckning var bara ett minne blott.