Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 2.

3 December 2023, Umeå, Västerbottens län. 09.17.

Anja.

Hoppet om att denna dag skulle vara bättre än gårdagen försvann när våra nästan urladdade telefoner serverade nattens incidenter för oss. Malmö och Stockholm hade blivit utsatta, dödssiffrorna steg och antalet saknade människor steg. Det gjorde det i vår stad också.

Hela samhället var utan ström, affärer stängda, vårt internet pendlade mellan att funka och inte alls. Skolor, fabriker, centrala områden och sjukhus hade blivit attackerade. Information om vem eller vad som låg bakom detta var väldigt diffust, det enda vi hade fått veta var att en terroristgrupp verkade vara boven.

Vi alla fyra var påväg in mot samhället igen. Det visade sig att jag och Edvin bodde i nästan samma område. Våran plan var att ta oss till våra hem och hämta nödvändigheter.

Några timmar innan hade larmen lugnat sig, flygplanen hade försvunnit och bombningarna upphört. Edvin hade bara sovit korta stunder åt gången och hade under natten hört två bomber, dock längre bort från stan. Lilly haltade mindre, men hon gick fortfarande med stöd av Samuel. Han hade insisterat att hon skulle avlasta benen så mycket som möjligt. Det var rätt gulligt faktiskt.

Vi tog en genväg över en äng för att undvika skolan och snabbare komma in i bostadsområdet. Edvins hus stod först på våran lista då det låg närmast. Jag märkte att han var spänd, jag kunde tänka mig att han säkert hoppades på att hans föräldrar skulle vara där. Det visste vi inte än.

Efter en rätt så rejäl promenad nådde vi det glesa skogspartiet som var bakom dom röda radhusen. Vi smög oss ut på vägen, egentligen visste nog ingen av oss varför vi tassade fram, men försiktighet skadade inte. När vi stod där, alla fyra bredvid varandra betraktade vi den långa vägen med husen bredvid. Det var som att området stod på Paus. Snön som fallit under natten var orörd, bilar som stod på infarterna var täckta av ett tunt lager snö. Det såg så öde ut.

Edvin styrde bestämt stegen mot vänster sida av vägen, vi gick bakom och förstod att det röda huset i mitten av dom 10 husen var hans hem. Infarten var tom. Han gick långsamt mot dörren och tittade på marken fram och tillbaka. Jag tittade på Lilly och Samuel, dom såg oroade ut. Edvin la handen på dörrhandtaget, han tvekade men efter ett tag öppnade han dörren och klev in i hallen.

" Hallå?" Ropade han. Vi alla klev in bakom honom och Samuel stängde dörren efter sig. Golvet var av trä, en svart dörrmatta låg på golvet. Väggarna var vita och direkt till vänster stod en svart byrå i trä, en spegel hängde ovanför den. Bredvid var några klädkrokar där tre jackor hängde.

" Lägg er i soffan, ni behöver det.
Edvin gick till höger in i köket. Vi stod kvar i tystnad och tittade på varandra.

" Fan!" Skrek Edvin och jag hörde honom slå ner näven i vad jag gissade ett bord. Jag tittade på Lilly.

" Gå dit." Mimade hon. Med försiktiga steg gick jag in i köket. Edvin stod lutad med armbågarna ner mot den mörka köksbänken. Han hade ansiktet begravt i händerna. Jag gick fram till honom och la min hand försiktigt på hans rygg.

" Morsan hade blivit tokig över glaset jag lämnade på bänken imorse. Hade hon varit hem hade det inte stått kvar." Sa han och pekade på ett ensamt glas som stod en bit bort.

" Tappa inte hoppet. Vi har inte råd med det." Sa jag.

" Hur kan du inte vara orolig för dina föräldrar?" Frågade han och tittade på mig. Det knöt sig i mig.

" Jag är orolig. Men hade jag fått träffa dom en minut så hade dom sagt åt mig att knuffa oron åt sidan, tappa inte hoppet och fortsätt framåt." Sa jag. Han tittade på mig innan han ställde sig rakt igen. Hans längd gjorde att jag nästan behövde titta rakt upp på honom.