Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 12.

3e Januari 2024. Trondheim. Norge.
00.11

Anja.

En ung man, i tusentals bitar, känslostormar och ett förstört inre var det som kom tillbaka till rummet den kvällen.

En ung man, som nyligen fått veta att båda hans föräldrar hade hittats döda i rasmassorna i vår hemstad. En ung man vars inre barn var förkrossad. På en sekund var hela hans liv borta, hans närmsta familj och dom han längtat mest efter.

Jag låg på rygg i sängen med en kudde bakom min rygg, Edvin låg med huvudet mot mitt bröst och hans arm höll sig krampaktigt fast i min sida. Ömt strök jag hans rygg, drog fingrarna genom hans hår och försökte hålla honom lugn när panikattackerna som kom med jämna mellanrum dog ut.

Att se honom i det skicket tog hårt på mig, men jag var lättad. Lättad att han låg i min famn istället för att vara ensam. Jag kände hur utmattad han var, hur sorgen slet ut allt liv ur hans kropp.

" Vill du gå upp till psykiatrin och prata med någon?" Frågade jag med lugn röst.

" Helvete heller." Mumlade han och suckade. Även fast han kanske skulle behöva få prata med någon så kunde jag inte tvinga honom, inte nu.

Han satte sig långsamt upp, jag också.

" Det är inte fel att prata om det." Sa jag försiktigt.

" Kan du snälla sluta, du har ingen aning om hur det känns och tack och lov så slipper du det." Fräste han. Jag förstod att han inte ville prata, jag brydde mig inte om att han fräste.

" Okej, men du vet att jag lyssnar." Sa jag, mjukt och strök hans rygg. Han nickade och vi la oss återigen på samma sätt som innan.

Jag önskade att vi alla hade sluppit den här smärtan. Att han och Maria hade fått ha kvar sina älskade, att livet hade fortsatt precis som vanligt den där dagen i December. Men det fanns också en sida, som var glad. Glad kanske egentligen var fel ord, men tacksam.

Tacksam över vår grupp, vår "familj".

" Tror du på karma?" Frågade Edvin plötsligt. Mina fingertoppar strök hans arm.

" Det skulle jag nog inte påstå."

" För några år sedan gick jag runt och skrek vit makt, önskade död och lidande mot alla som inte var av den ariska rasen, slogs och jävlades för att jag ansåg att dom var ett hot mot min familj och alla andra som var som mig... Men i slutändan förlorade jag allt, på grund av folk som jag." Började han berätta, med flertalet pauser där jag hörde hur han gjorde allt för att hålla in en explosion av tårar.

" Edvin, du är inte som dom där ute. Inte i närheten. Du var en vilsen tonåring som gjorde misstag, men du är inte som dom vad du än säger. Jag... Jag önskar du kunde se dig själv ur mina ögon, den du var en gång i tiden spelar ingen jävla roll nu." Sa jag. Han satte sig halvt upp och tittade på mig.

" Jag älskar dig." Sa han efter ett tag.

" Och jag älskar dig, massor." Svarade jag. Han kysste mig, på det där sättet som fick mig att sväva på moln. Som fick mig att känna att livet var så mycket mer än mörker och tragedi.

Att i mörkret försöka se ljuset var det som höll oss alla på banan. Vi hade varandra, att det blev just oss fyra som flydde från start var jag glad över. Trots osäkerheten kring hur livet skulle bli nu så visste jag att hur det än blir så skulle allting lösa sig.

Så länge vi hade varandra.

___________________________________________

Maria.