Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 8.

31 December 2023, Någonstans i skogen, Jämtlands län. 12.54

Anja.

Dagarna passerade i en plågsamt långsam fart. De få timmar av dagsljus spenderades genom att gå utanför dörren en stund. Snöstormen hade passerat och det tjocka snötäcket låg orört över den stora gården. Mellan dom stora träden var en öppning som ledde ner till en sjö, om man verkligen tittade noga.

Jag var övertygad om att det gamla huset säkert såg mysigt ut under sommaren. Husets ägare var ett äldre par och då och då undrade jag vart dom tog vägen och om dom var vid liv.

Trappan utanför dörren var hård och kall, men den friska luften behövde jag nog mer än någonsin. Den dagen var en dag då allting kändes så meningslöst, trots att jag inte var ensam så var det känslan som jag fick. Hoppet om mina föräldrars överlevnad hade blivit mindre och mindre. Ingen av oss pratade om sådant längre.

Lilly och Maria hade bildat ett band likt mor och dotter. Lilly behövde nog en modersfigur då hennes egna mamma var död sedan länge. Blodförgiftningen hade börjat vända och vi hade alla börjat planera den sista resan till tryggheten. Jag kände mig rädd, rädd att lämna den trygga plats vi faktiskt hade. Men och andra sidan kunde vi inte gömma oss för evigt, men det kändes enklare.

Dörren bakom mig öppnades och Edvin klev ut, han satte sig ner bredvid mig. Det var en ganska fin dag, solen lyste svagt och snön glittrade. Edvin la sin arm runt mig.

" Vad tynger ner dig?" Frågade han mjukt. Jag lutade mitt huvud mot honom.

" Allting känns så hopplöst, det känns som att varje steg vi tar leder oss närmare döden. Liksom, Lilly dog nästan. Vem står näst på tur?" Sa jag.

" Hur hemskt det än låter så finns det ingen garanti på att vi alla överlever, men vi får försöka. Vi får ge allt vi kan, det är inte långt kvar till frihet, det kommer säkert bli en svår resa, men vi har fan inte kämpat så här länge för att ge upp nu." Svarade han med tröstande ton i sin mörka röst.

" Det känns ändå hopplöst." Sa jag och rullade tummarna.

" Du är inte ensam i att känna så, men låt det inte ta över dig."

" Kommer du finnas kvar i mitt liv när det här är över?" Frågade jag plötsligt. Det var en fråga som kändes läskig att ställa, men nu hade det hoppat ur mig.

" Är du galen? Såklart, så länge du vill." Sa han och kramade åt mig hårt. Fjärilarna i magen vaknade till liv igen och jag kunde inte låta bli att släppa fram ett svagt leende.

Vi återvände in i huset igen och in i vardagsrummet, Samuel och Lilly spelade kort men avbröt spelet när vi kom in. Edvin satte sig i fåtöljen, jag bredvid Samuel på golvet och Lilly satt upp. Hon såg mycket mer levande ut och det var en lättnad att det värsta hade passerat.

" Vart är Maria?" Frågade Edvin.

" Hon är uppe med Ellie. Jag tror hon försöker få ner henne, men hon är skärrad fortfarande av främlingar." Sa Samuel och satte sig bredvid Lilly i soffan.

" Vad gjorde ni innan allting hände?" Frågade Edvin efter en stunds tystnad. Vi tittade på varandra för att försöka avgöra vem som skulle börja berätta.

" Jag höll på mycket med hästar. Bilar också." Sa Lilly och drog fingrarna genom sitt långa, glansiga hår.

" Fotboll, fast jag hatade det. Jag fortsatte väl mest bara för att jag inte orkade lära mig något nytt." Sa Samuel med ett lätt skratt. Vi alla log och tittade mot Edvin.