Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 7.

24 December, Någonstans i skogen, Jämtlands län. 07.09.

Anja.

Julafton. En dag där familjer och vänner samlas för att vara glada, se på Kalle anka och byta presenter med varandra. Iallafall vad vi var vana vid.

Detta år blev ingenting som något annat, julklappen vi fick av universum var dock att Lilly hade vaknat. Hon var svag, men Maria som var läkare innan allt raserade var övertygad att hon skulle klara sig.

På övervåningen fanns tre sovrum. Maria och hennes dotter Ellie delade det ena, jag och Edvin det andra. Samuel sov nere på golvet bredvid soffan, innan vi gått och lagt oss föregående kväll låg han där och höll i hennes hand. Det var fortfarande mörkt ute och snön fortsatte rasa ner mot marken.

Väggarna i rummet var tapetserade med små rosa blommor, golvet var av mörkt trä och fönstrena tunna. En gammal dubbelsäng med blommiga sängkläder var nattens sovplats, vilket kändes som en otrolig lyx efter flera veckor av hård mark.

Genom att elda höll Maria värmen i huset bekväm, så bekväm att jag bara sov i en gammal vit t-shirt och ett par nästintill nya trosor jag hittat i en byrålåda. Jag hade tvättat kroppen med en hink vatten Maria ställt fram i badrummet och trots att det inte var i närheten av en dusch så var jag otroligt tacksam.

Edvin låg med ryggen mot mig och jag omfamnade honom försiktigt. Vi hade inte sagt många ord till varandra efter nattens diskussion, men jag ville inte hålla mig ifrån honom.

Edvin vände sig mot mig och tittade sömnigt in i mina klarvakna ögon. Mycket ömt la han sin hand på min kind.

" Jag var fjorton år gammal och umgicks med några äldre killar. Äldre killar som startade en eld i mig, ett hat för allt och alla som inte är från vårt land. Människorna som gör dessa saker är en nybildad extremistgrupp som består av allt från högt uppsatta militärer till politiker och vidare till helt vanliga Svenssons." Började han berätta plötsligt. Jag nickade för att bekräfta att jag lyssnade.

" På olika nätforum har det pratats om utrensningar och hämnd mot alla som står för solidaritet och allas lika värde. Jag trodde aldrig någonting skulle bli verklighet, men det kommer ta slut. Låtsas man vara en av dom så ödslar dom ingen energi, vissa av dom dödar för skojs skull, men möter vi på dom igen så vet du nog vilken hälsning du ska bemöta dessa idioter med... Det är inte rätt, men det håller oss levande." Avslutade han. Av någon anledning fick jag dåligt samvete över hur jag hade bemött honom under natten.

" Förlåt, du vet ju själv vad som är rätt och fel..." Sa jag tyst.

" Aldrig, aldrig någonsin kommer jag gå tillbaka till den jag var förut." Sa han och strök min kind fram och tillbaka med sin tumme. Sättet han sa det på skvallrade om den ångest han kände över sina förra misstag.

" Du betyder så jävla mycket för mig, Anja." Sa han efter ett tag och drog in mig i sin famn.

Min trötta kropp fylldes med en värme som var omöjlig att beskriva, en värme som kunde läka alla mina inre sår. Trots att jag kände precis likadant fann jag inte orden till att säga det.

Det kändes som en dröm, att ligga i en skön säng under ett varmt täcke, att ligga i Edvins famn och att inte vara ute i snön i skogen och vara rädd för vad som kanske lurar mellan träden. Drömmarna om att livet kanske skulle återgå till det vanliga en dag var svåra att nå, hur skulle allt se ut? Vilka levde, vilka dog och vilka var skadade för livet?

Edvin kysste min panna försiktigt, som han gjort flera gånger innan. Hans närhet var läkande, den gjorde mig starkare. Det fanns flera sidor av honom, den hårda och iskalla, men också den mjuka och snälla.