Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 9.

1a Januari 2024, Någonstans i skogen, Jämtlands län. 03.26.

TW, våld.

Anja.

Efter flera timmars cirkulerande i skogen hittade vi oss närmare till vägen. Oron efter allting som hänt några timmar tidigare gjorde att vi inte vågade lämna de stora trädens skydd.

Vi hade slagit oss ner på avstånd, marken lutade uppåt och vi hade klar syn mot vägen. Kylan var extra bitande denna natt och det var svårt att hålla sig alert. Jag kröp ihop i Edvins famn vid trädet vi satt mot. Han skakade och jag likaså.

Några meter bort satt resten av vår grupp. Maria oroade sig över Ellie som var extremt nedkyld, jag hoppades att solens strålar skulle uppenbara sig senare under dygnet och värma våra kalla kroppar, men att hoppas för mycket var skrämmande.

" Det känns som att vi är på väg in i någon form av slutspel." Sa Edvin och kysste min panna. Jag relaterade till känslan, vi var så nära nu, men ingen av oss visste vad som väntade.

" Tror du vi klarar det här?" Frågade jag. Edvins ärlighet kunde göra ont att höra på, men den fick oss att tänka klart.

" Ärligt Anja, jag vet inte. Jag hoppas, jag har aldrig hoppats så mycket som nu." Sa han.

" Vad skiljer just nu mot när det började?"

" Du, du får mig att hoppas. Om livet någonsin återgår till det normala vill jag dela det med dig. Om du vill förstås.." Sa han. Orden värmde upp min kalla kropp och jag ville brista ut i tårar, men det skulle inte ge någonting.

" Jag behöver dig." Viskade jag och kröp ännu närmare honom. Hur mycket jag än ville sova så vågade jag inte, jag var så utmattad att det kändes som att jag inte skulle vakna igen.

Jag riktade min blick mot Maria som i mörkret gungade fram och tillbaka med Ellie i sin famn. Lilly låg i Samuels famn på samma sätt jag låg i Edvins, båda verkade sova ganska djupt.

Någonstans i mörkret hördes ljud, ett avlägset ljud av röster. Edvins kropp spände sig rent instinktivt och min likaså. På en sekund stod alla upp, redo att slåss eller fly. Rösterna närmade sig och vi förstod att de kom ifrån vägen.

Vi alla gav blickar till varandra och smög närmare vägen, mörkret försvårade våra möjligheter att se vad för folk det rörde sig kring, rösterna skvallrade om att det kanske inte var så hotfullt som vi trodde.

Precis när gruppen på 4 passerade på vägen så vaknade Ellie, med ett gråtande skrik som ekade genom skogen. Maria la sin hand över Ellies mun för att dämpa henne, men utan större lycka då vi redan var upptäckta.

" Vem är det?" Skrek en mörk mansröst. Vi alla stod förstenade i skräck. Edvin tog snabbt sin hand i min och höll i hårt.

" Kommer ni inte fram skjuter jag ihjäl er allihopa!" Skrek en annan man med ljusare röst.

" Det är inte värt det, vi går ner." Sa Edvin lågt. Hand i hand gick vi ner för den branta, snöbelagda backen. Jag tittade mot Lilly, som såg helt tom och död ut. Jag undrade om detta var vår sista stund i livet.

Vi stod ca 15 meter ifrån gruppen med män. Alla var kraftigt byggda, mörkklädda och beväpnade med samma vapen nazisterna bar runt på. Någonting sa mig att detta inte var våra vänner.

" Varför sitter ni och lurar vid vägkanten?" Frågade mannen med mörkast röst.

" Vi lurar inte, vi väntar på dagsljus." Sa Samuel. Plötsligt kände jag en hand på mitt ben, jag tittade ner och Ellie gav mig en förvirrad blick. Jag tog hennes hand i min och höll blicken fäst på männen.