Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 11.

2a Januari 2024. Trondheim. Norge.
06.29

Anja.

När jag öppnade mina ögon var det fortfarande mörkt ute. Edvin satt upp längst ner vid sängen, han lutade sig mot fönsterbrädan och tittade ut. Sömnigt satte jag mig bakom honom och lindade armarna runt hans varma kropp.

" Hur är det?" Frågade jag och gäspade.

" Jag känner bara ett starkt behov att hålla koll, ifall någonting händer." Sa han med en suck.

" Vi kan slappna av nu."

" Fast kan vi det? Det enda som skiljer oss från dom är en gräns som bokstavligen är en helt öppen väg." Sa han, med en gnutta irritation i det han sa. Säker var vi kanske inte, men mer säker än innan iallafall.

" Edvin, snälla." Mumlade jag. Plötsligt reste han sig bara upp och började gå fram och tillbaka i rummet. Hakkorset som tog upp en stor yta av hans kropp gick inte obemärkt förbi när han bara var iklädd dem gråa tunna mjukisbyxorna.

Han var så vacker, trots den inte så vackra symbolen. Han kastade en blick mot mig och han uppfattade vad mina ögon var fäst på. Irriterat slet han åt sig den vita t-shirten som låg på bordet vid väggen.

" Förlåt, jag mena inte..." Sa jag men blev avbruten innan jag ens hann börja förklara.

" Jag vet precis vad du tänker. Du är inte första tjejen som tittar på mig så. Du vet ingenting om hur mitt liv var förr." Fräste han åt mig, han blick var sådär hård, kall och vass på något vis. Med gråten i halsen tittade jag mot fönstret.

" Du vet ingenting om vad jag tänkte." Sa jag lågt. Han skrattade, nästan hånfullt.

" Varför beter du dig så här?" Klämde jag fram med tårar rinnandes från mina ögon. Det kändes fjantigt, men jag ville inte ha den stämningen mellan oss. Direkt han såg tårarna satte han sig försiktigt bredvid och drog in mig i sin famn.

" Förlåt, gråt inte. Jag vet inte vad jag håller på med." Sa han och kysste min panna som han alltid gjorde. Jag hade dock stor förståelse angående hans humör och känslor som sprakade.

Hela vår grupp visste att vår familj var vid liv, trots skador, alla utom Edvin. Trots att han inte visade sina känslor förstod jag att bakom den tuffa fasaden fanns en kille som oroade ihjäl sig.

" Jag stirrade inte för att jag dömmer. Du är det vackraste jag vet, hakkorset betyder inget för du har ju lämnat det livet bakom dig." Sa jag när jag klev upp och började klä på mig. Trots att jag hade sovit i en varm, mjuk och trygg säng kände jag mig fortfarande rejätl sliten.

Någon knackade plötsligt på dörren. Edvin låste upp och öppnade. Som jag hade hunnit misstänka var det Samuel och Lilly.

" Vi började sakna er." Sa Samuel skämtsamt och båda klev in i rummet. Vi alla stannade upp och tittade på varandra, att alla hade likadan klädsel gjorde att vi började skratta.

" Har ni sovit bra?" Frågade Edvin och satte sig på sängen. Jag slog mig ner bredvid, Samuel och Lilly satte sig på golvet.

" Nja, har väntat på att en bomb ska trilla ner i skallen hela natten." Sa Lilly och drog fingrarna genom sitt hår. Trots brutaliteten i det hon hade sagt skrattade vi återigen. Samuel la sin arm runt hennes axel.

" Allting känns just nu så jävla overkligt. Allt som hänt, att vi faktiskt är vid liv." Sa Lilly. Min hjärna serverade minnena av Ellie och genast kände jag ångesten komma krypandes.

" Världen är så jävla orättvis." Sa jag.

" Hur mår Maria?" Frågade Edvin.

" Pappa satt hos henne igår, hon fick nån ångestdämpande medicin så jag gissar hon somnade iallafall." Sa Lilly, efter det blev vi alla tysta.