Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 5.

23 December 2023, okänd plats, Östersund, Jämtlands län. 20.02.

Dagen innan julafton kunde vi alla fyra hålla med om var en lugn och fridfull dag. En dag där enda stressen var att man inte hunnit fixa en julklapp till någon man stod nära.

Dagen innan julafton detta år var precis som dagarna hela denna månad varit. Mörka, ångestladdade och kämpiga. Enda sedan händelsen i skogen hade vi hållit låg profil, vi hade tagit oss närmare vårat mål. Den norska gränsen.

Vi misstänkte att det var elden som visade fienden vart vi höll hus, numera tände vi bara en eld när kylan blev för bitande. Jag och Lilly hade lagt oss i mitt tält. Samuel och Edvin hade veckorna innan löst sin lilla dispyt och dessa två tillbringade mycket tid med varandra.

" Jag tror jag är kär i Samuel." Sa Lilly lågt. Jag tittade på henne med ett leende.

" Det listade jag ut första dygnen." Sa jag och petade till henne. Hon fnissade lågt.

" Det känns... Hemskt. Det känns verkligen hemskt att vara kär." Fortsatte hon, fortfarande lågt för att killarna inte skulle höra oss.

" Varför?" Frågade jag nyfiket.

" Vi alla kan dö när som helst. Jag vill inte starta någonting som slutar i tragedi."

" När männen riktade vapen mot oss kände jag en hemsk ångest över allt jag inte skulle få uppleva och allt jag låtit bli att göra... Oavsett hur det slutar, så har du fått uppleva det." Sa jag med korta pauser.

" Det är sant..."

" Hörni, kom. Fort." Ropade Edvin. Av ren vana började hjärtat dunka kraftigt. När vi kom ut ur tältet satt Samuel med sin telefon i handen.

" Hur har du fått igång den?" Frågade Lilly förvånat.

" Jag hittade en laddare i bilen så jag laddade där." Sa han.

" Är du dum i huvudet?! Om inte bilen startar sen så slår jag ihjäl dig." Sa Lilly bittert.

" Gärna." Sa han med ett leende. Från ingenstans hade Samuel täckning igen. Det tog inte lång stund tills sms och missade samtal uppenbarade sig på skärmen. Vi alla satt samlade runt honom.

Det hade faktiskt varit en lättnad att låta telefonen ligga längst ner i ryggsäcken. Första dagarna var det jobbigt, men nu var vi vana att inte ha internet som gav oss alla svar serverade. Samuel letade igenom sin inkorg, han letade efter någonting speciellt. Plötsligt hittade han det och ställde sig upp.

Intensivt läste han och vi hoppades han skulle dela med sig av vad han läst.

" Mina föräldrar är också i Norge..." Berättade han, fast dystert. Lilly ställde sig bredvid honom och han lät henne ta del av meddelandet. Hon fick ett lika sorgset ansiktsuttryck som honom och hon kramade honom hårt.

" Vad händer?" Frågade Edvin. Samuel räckte över telefonen till honom medan han stod kvar med huvudet nerborrat i Lillys axel. Jag var rätt så säker att han grät. Snabbt flyttade jag mig närmare Edvin.

" Jag hoppas du är med oss fortfarande, vi är säkra. Din mamma förlorade båda benen och är allvarligt brännskadad, men vi lever och läkarna sa att hon överlever. Vi åkte med några andra föräldrar till Norge, vi är i Trondheim. Militären väntar vid gränserna och tar emot alla som kommer. Snälla, vart du än är och vem du än är med, kom hit. Jag älskar dej. // Pappa" Stod det i smset.

Samuels reaktion var förståelig. Jag hade aldrig träffat denna kvinna, men jag led med honom.

" Kan vi snälla börja åka?" Frågade Samuel och tittade på oss. Tystnad.