Om kriget eller krisen kommer

Kapitel 6.

24 December 2023, Åre, Jämtlands län. 00.17.

Anja.

Änglavakt var någonting som jag aldrig trott på innan i mitt liv. Jag var ingen öppen människa som trodde på spirituella ting, men det som skulle ske den kvällen måste ha orsakats av någonting större än oss.

En ljusblå äldre pickup utan någon form av ljuddämpare blev den distraktion som kom till vår fördel. Bilen blev ett större hot för nazisternas egna trygga samvaro och ingen av oss fyra tvekade en sekund från att rivstarta från punkten vi stod på mot skogspartiet nedanför gatan.

Snön var djup, men det var uthärdligt att springa. Lilly och jag sprang hand i hand bakom killarna. Vi sprang längs med gatan för att inte råka tappa bort oss. Kulorna studsade mellan träden och vi försökte ducka så gott det gick för att minimera risken att bli träffad. Röster från upprörda män hördes och det dröjde inte länge innan två svartklädda män var en bit bakom oss.

Efter all denna tid i kyla, utan riktig sömn och ordentlig mat var våra kroppar slitna, men viljan att leva och adrenalinet som pumpades runt av våra stressade hjärtan fick oss att orka. Jag tittade bakåt, någonting Harry bett oss att aldrig göra. Ingen av männen var beväpnade, vilket väckte en vilja att stanna upp och slåss.

Lillys hand gled plötsligt ur min och ett skrik lämnade hennes mun. Vi alla saktade in. Männen stannade en bit bakom också. Utan att tveka sprang jag fram till henne, hon låg på mage och gav ifrån sig läten som tydde på outhärdlig smärta. Det var då jag upptäckte en kniv i hennes rygg. En kniv som hade kastats med otrolig kraft. Bladet satt djupt in mellan skulderbladen. Edvin och Samuel stod bakom mig.

Lilly klämde åt min hand med all kraft hon hade. Chocken lämnade mig paralyserad, med blicken fäst på männen som stod helt stilla.

Edvin gick långsamt närmare dom och drog plötsligt upp tröjan och blottade sin musklade bröstkorg. Med öppen mun stirrade jag på honom. På sidan av revbenet syntes en tatuering, en symbol. Men inte vilken symbol som helst.

Ett hakkors. Synen av det jag såg lämnade mig med så många frågor, frågor jag fick skjuta undan till annat tillfälle.

" Jag dör nu." Viskade Lilly.

" Nej, nej du klarar det här. Lugn." Viskade jag tillbaka.

Männen slappnade på något sätt av, plötsligt stod dom inte lika hotfullt och när Edvin gick närmre så börjades en konversation på engelska, en konversation som tyvärr inte hördes.

Den ena mannen var kort och mycket smal, med snabba steg närmade han sig oss. Utan någon tvekan tog han tag i kniven och slet hastigt ut den ur Lillys rygg. Ett nytt skrik lämnade hennes mun och hon brast ut i gråt. Jag höll mina händer över såret, tack och lov så blödde hon mindre än vad jag trodde att hon skulle. Någonting vi alla visste var att aldrig dra ut föremålet från såret, men denna gång hade vi tur.

Samuel lyfte upp henne i sin famn, hon höll sina armar runt hans nacke. Jag ställde mig vingligt upp och stod tätt intill dom. När konversationen mellan Edvin och männen upphört gick han med tunga steg mot oss. Dom svartklädda figurerna gick tillbaka samma väg de hade kommit från.

" Är du nazist?" Sa Samuel, med avsky i rösten. Edvin tittade bort och fortsatte gå. Vi alla gick efter. Stegen styrdes upp mot gatorna, återigen kändes det som att Edvin ledde oss mot en säker död, men jag hoppades att han fortfarande visste vad han höll på med.

Lilly hängde tyst i Samuels famn, han bar henne som att hon var en fjäder, vilket hon i princip var.

Ute på gatan igen kände jag oron krypa sig på. Att Edvin var en del av den döde tyska diktatorns fanclub var det sista jag kunde tro om honom. Det var mycket som vi uppenbarligen inte visste om varandra trots allt. Han såg dock så skamsen ut, jag ville tro att detta var gamla åsikter. Fast att tatuera något sådant tyder på något större.