Om kriget eller krisen kommer

Slutet.

24 December 2025. Umeå, Västerbottens län.
17.15.

Anja.

Mörkret ute hade lagt sig. Små snöflingor föll ner på marken utanför och då och då passerade en bil. Termometern på fönsterbrädan visade 25-, jag var lättad över att få spendera denna julen inomhus.

Tacksamheten för allt var större än någonsin, nu när livet hade återvänt till sitt gamla jag, eller snarare bättre på många sätt.

Sverige var återigen Sverige, utan bomber och plan. Missnöjet var dock stort, hur krisen fick eskalera, hur regeringen skötte händelserna och antalet döda samt skadade.

Skadestånd betalades ut, även till oss. Pengar vi alla ansåg ändå inte skulle kunna läka skadorna av det som redan skett. Samhället var under återuppbyggnad och stora delar av landet var rätt så återhämtade, men även vår stad visade spår av morden som hade inträffat.

Lilly och Samuel hade fått en lägenhet närmare centrum, Edvin och jag bodde i hans föräldrars gamla hus. Vi trivdes bra, speciellt med varandra. Men det märktes på Edvin att vissa dagar var tuffare.

Våra utbildningar hade vi alla gjort klart, Lilly hade äntligen fått börja köra lastbil som hon hade drömt om sedan barnsben och glädjen som lyste runt henne efter varje arbetspass var svårt att slå. Samuel hade fått jobb på en byggfirma, något han inte var jättenöjd över.

Edvin hade påbörjat lärarutbildning och jag i matbutik. Det fick duga för stunden, men det var ändå rätt så roligt.

Även för Maria slutade det lyckligt, hon hade återigen fått tjänst på sjukhuset och sorgen efter Ellie blev mer hanterbar. Maria och Tage hade sedan vi kunde återvända till Sverige varit ett par, någonting Lilly också var lycklig över. Det var vi alla.

Jag flyttade blicken ner till min handled, där ett E var tatuerat. Vi alla hade tatuerat in ett E, för Ellie. Mardrömmarna på nätterna hemsökte mig, inte på samma sätt som förr.

" Är allt okej?" Frågade Edvin plötsligt, han drog undan mitt hår och kysste min nacke.

" Jadå." Svarade jag och lutade mitt huvud mot honom. Han la sina armar runt mig och lät sina händer vila på min mage.

" Lilly och Samuel kommer snart." Sa han. Jag nickade och kände tröttheten komma krypandes, trots att jag hade sovit bort hela dagen.

Edvin strök sina händer över min mage, jag tittade ner. För varje dag blev den större och större, så kändes det iallafall. Jag undrade så mycket vem det var därinne och jag längtade så mycket efter att få veta, det enda jag visste var att jag skulle få en dotter.

Det gjorde Lilly också, som vetat om sedan dagen testet visade att jag var gravid. Hon hade planerat hela barnets liv i princip. Jag kände mig så lyckligt lottad att ha henne, att mitt barn skulle få en så fin moster.

Mycket skrämde mig dock, det var skrämmande att sätta ett nytt liv till världen efter allt som hänt. Men vi alla påminde varandra att det kommer att bli bra.

Alla runt oss tog beskedet med glädje, även fast mamma tyckte jag var lite väl ung då jag bara var arton. Men som vi alla kunde hålla med om, så är livet på tok för kort för att inte leva det fullt ut.

" Jag älskar er." Sa Edvin, kysste min nacke igen innan han återgick till köket för att förbereda det sista innan Samuel och Lilly kom.

Mitt hjärta slog nästan volter av orden han uttalade, jag önskar att jag hade vetat om hur livet skulle se ut längre fram när vi satt i skogen. Jag hade svårt att förstå vilket liv vi tillslut fick.

När Samuel och Lilly tillslut kom möttes vi alla i hallen. Vi hade ett långt kramkalas trots att vi alla hade träffats dagen innan.

Lilly hade på sig flanellmönstrade pyjamasbyxor och en svart långärmad tröja, Samuel hade precis likadan klädsel. Dom såg rätt så gulliga ut.

Ingen av oss var speciellt uppklädda trots att det var julafton, jag hade gråa mjukisbyxor och en stickad beige tröja då det var det enda som kändes bekvämt i och med att jag var i vecka 24 av graviditeten.

" Hur mår min systerdotter?" Frågade Lilly med ett gigantiskt leende när hon kramade mig.

" Hon sparkas." Sa jag och skrattade.

" Jag får inte plats i sängen för Anja måste ligga på rygg med armar och ben åt alla håll." Sa Edvin med ett flin och kysste min kind. Jag var påväg att slå honom och säga att det inte var sant, men sedan kom jag på att det faktiskt var så.

Vi alla slog oss ner och började lassa på med julmat på tallrikarna. Min aptit var inte den bästa, men undermedvetet skrek en röst åt mig att äta. För man vet aldrig när det dröjer länge till nästa gång.

Stämningen var som vanligt fantastisk, Lilly berättade om sina lastbilar och Samuel om att han är less kylan. Det kändes så vuxet, fira jul och prata om jobb. Samtidigt märkte jag på Edvin att det inte var så enkelt, det var inte konstigt.

" Just det!" Utropade Lilly och svalde tuggan hon hade i munnen.

" Pappa och Maria har pratat om att gifta sig!" Sa hon. Vi alla blev glada av den nyheten, det gick inte att bli annat. Edvin la sin hand på mitt ben under bordet. Jag tittade på honom och såg hur han ansträngde sig när han log mot Lilly. En våg av saknad efter hans föräldrar var det som hade sköljt över honom.

Vi alla jublade över det Lilly berättade och konversationen övergick efter ett tag till jobb igen. När alla hade ätit färdigt och det mesta var diskat styrde vi stegen till soffan, på TV visades massa gamla julfilmer som vi alla hade sett varenda julafton med våra familjer.

Jag låg i Edvins famn och nästan halvsov. Samuel och Lilly satt likadant fast dom pratade febrilt om det som hände i filmen. Timmarna gick och vi alla trivdes i varandras sällskap. Löftena om att alltid hålla ihop var inte bara tomma ord, det var jag otroligt glad över.

Vi hörde ihop, som ett pussel. Det var bara så och ingenting kunde ändra det. Mörkret gav oss så mycket ljus i slutändan, att kärlek övervinner allt var någonting jag trodde starkt på.

När klockan närmade sig midnatt valde Samuel och Lilly att åka hem. Vi skiljdes åt i ett kramkalas och bestämde att träffas dagen efter. När dom åkt kändes huset tomt och tyst.

Edvin och jag hjälptes åt att diska och städa innan vi gick in till sovrummet. Tapeterna var mörkgråa, gardinerna fördragna och enda ljuskällan var dom batteridrivna lamporna från Rusta som var formade som riktiga ljus.

Det var ett behagligt ljussken som påminde om levande ljus. Kläderna landade på golvet och när jag stod framför spegeln mittemot sängen iklädd endast trosor blev jag nästan kär i mig själv.

Min kropp såg levande ut, jag kände mig levande. Om inte alltför lång tid så skulle vår älskade flicka vara med oss. Edvin ställde sig bredvid mig. Hakkorset hade tatuerats över och numera syntes ett stort lejon på hans revben istället. Han satte sig ner och kysste min mage.

" Dig ska jag göra allt för." Sa han och strök min hud kärleksfullt. Några ensamma tårar rann från mina ögon och han ställde sig snabbt upp för att torka bort dom.

" Jag älskar dig så fruktansvärt mycket."

" Och jag älskar dig, min Anja." Svarade han.

STORT tack till alla som läst och röstat på den här boken!

Detta är utan tvekan min favorit av allting jag skrivit under mitt liv. Det känns så sjukt att det är över nu, men jag har ett projekt på gång som inte är så långt borta! Håll utkik :)

Främst så vill jag tacka till mitt livs egna Lilly, som läst och gett massvis med feedback och idéer <3

// Toby