Bortom Horisonten

EN GOD VÄNS ORD

Jag var tvungen att hålla upp min klänning över mina anklar för att den inte skulle släpa i backen och bli smutsig medans jag stegade fram i rask takt över bryggan. Om jag skulle hinna skaffa ett intyg innan skeppet kastade loss skulle jag tvingas skynda mig och därför gick jag så fort jag kunde i mina klackar. Kajen var som vanligt full av liv och ljud. Överallt längst hamnen gick det röd- och vitklädda soldater över bryggorna som låg och guppade i det klara saltvattnet. Många av dem förberedde sig för avfärd eftersom idag var dagen då det häpnadsväckande och rubrikomtalade skeppet Croptonia skulle ge sig iväg över Engelska kanalen för första gången.

För att ta mig fram över bryggan tvingades jag trängas med alla dem män, kvinnor och barn som samlats för att vinka farväl till soldaterna och skåda det nybyggda skeppet som inom några få minuter skulle kasta loss och sätta segel - vid klockan tolv för att vara exakt.

Rubrikerna om Croptonias jungfrufärd hade prytt tidningarnas sidor under flera månaders tid, så att hamnen var full av folk som ville se det omtalade skeppet sätta segel för första gången var inte något förvånande. Croptonia var engelska flottans nya stolthet och om jag inte la på en rem skulle hon lämna kajen utan mig.

Jag sökte påfrestat med blicken bland folkmyllret för att hitta mannen som var min enda chans till att få intyget som bevisade att jag hade tillåtelse att kliva ombord på skeppets däck. Utan att krocka in i alldeles för många handelsmän, hamnarbetare eller civila besökare försökte jag få syn på mannens kända, svarta solhatt och först när jag skådade toppen av den borta vid lastbryggan vågade jag andas ut.

"Kevin!", ropade jag över huvudet på alla människor, men fick ingen reaktion av min gamla vän eftersom alla livfulla röster, hundskall och barngråt överröstade mig.

Jag klämde mig fram mellan ryggar och axlar för att komma fram till den mörka mannen som stod med ryggen mot mig och prickade av alla de soldater som klev ombord på skeppet från sin lista med hjälp av fjäderpennan i hans hand. När jag nådde platsen vid lastbryggan där han stod la jag min ena hand på Kevins axel som täcktes av hans vita och en aning smutsiga skjorta. Min enkla gest fick honom att vända sig om och blotta åsynen av mig fick ett solliknande leende att lysa upp över hans ansikte.

"Å, godmorgon, Harriet!", hälsade Kevin och torkade bort de glänsande svettdropparna som täckte hans tinningar på sin skjortärm. "Är du här för att vinka av Croptonia?"

Att svetten vätte Kevins tinningar och panna förvånade mig inte eftersom solen stod högt på den klarblåa himlen just idag. Dess klara strålar fick vattnet som skvalpade mot kajen och de närliggande skeppen att glittra som om ytan vore täckt av diamanter. Det var en vacker dag, perfekt för pådraget som följde jungfruresan, och förhoppningsvis skulle vädret hålla i sig tills dess att Croptonia och sjömännen nådde Frankrike - landet på andra sidan av horisonten. Väl där skulle soldaterna och sjömännen som utgjorde skeppets besättning mötas av festligheter för att fira Croptonias första resa, två länder emellan, men om jag lyckades få mig en plats på skeppet hade jag annat än att dricka gott med fransmän i åtanke.

"Inte direkt," svarade jag min vän och försökte hämta andan efter att ha sprungit längst hamnen i mina klackar. "Jag hade hoppats att du kunde göra mig en tjänst, Kevin."

Kevin log brett. "Vad som helst för dig, Harriet!"

I väntan på mitt önskemål fortsatte han med sitt arbete som innebar att pricka av alla de sjömän och soldater som klev uppför lastbryggan. Jag oroade mig för hur min gamla vän skulle reagera på min önskan, men hoppades innerligt att han skulle förstå varför jag ville vad jag ville.

"Jag måste komma på den båten," sa jag, pekandes på Croptonia som förbereddes för avfärd.

"Vad som helst förutom det!", utbrast Kevin bestämt och vände sig hastigt om efter att ha prickat av den sista sjömannen från listan. Han stegade iväg över kajen och jag lyfte åter igen upp min ljusblåa klänning innan jag sprang efter honom.

"Snälla, Kevin!", ropade jag efter honom och följde hans svarta hatt med blicken för att inte tappa bort honom bland folkmassan. "Du vet att jag måste hitta min far!"

"Det är ett självmordsuppdrag, Harriet!", ropade han bakåt till mig och för att få stopp på min vän greppade jag tag runtom hans arm, vilket lyckligtvis fick honom att stanna upp och vända sig om. Ett bekymrat ansiktsuttryck spred sig över hans ansikte och med en djup suck tillade han: "Du vet inte om ryktena är sanna."

Det låg en vägande sanning i hans ord, men trotts det ville jag tro motsatsen. "Du har rätt, det vet jag inte, men jag måste försöka. Han är min far."

Kevin la en uppmuntrande hand över min axel och suckade än en gång. "Jag är ledsen, Harriet, men jag kan inte hjälpa dig med detta. Om någon får reda på att jag lämnar ut intyg till obehöriga kommer jag att förlora mitt jobb."

Han kramade värmande om min axel med sin hand och gav mig ett vänligt leende innan han åter igen vände på klacken. Jag tänkte gå efter honom och böna om ett intyg till att få gå ombord, men min väg stoppades av två hamnarbetare som kom bärandes på en stege av trä. Sedan kom jag till insikten att det inte skulle löna sig att tjata på Kevin eftersom han tydligt hade bestämt sig. Jag visste att den mannen skulle plocka ner månen åt mig ifall han kunde, men att förlora sitt jobb var inget som han hade råd med. Inte när han var ensamstående far till en femårig son som behövde mat på bordet.

Jag tittade efter Kevins hatt som försvann bland myllret av människor och när jag inte längre kunde fästa blicken vid min enda chans att korsa horisonten släppte jag ur mig en förtvivlad suck. Mina potatisar var satta och alla möjligheter till att hitta min far hade slingrat sig ur mina händer.

Men sedan såg jag mirakulöst något som gav mig en gnutta hopp inombords. Vid en av de lite mindre bryggorna hade en mindre roddbåt precis lagt till och den groteska sjömannen som klev ur träekan hade blivit så varm av att ro under solens starka strålar att han hade lagt ifrån sig både sin sjömanshatt, sin slitna rock och tagit av sig sin vita skjorta. Sjömannen som vresigt tuggade på en tandpetare betalade bryggvakten innan han klev ur sin roddbåt och stegade iväg över kajen. Den grovt byggda mannen försvann in i Baronen - en av alla de barer som låg utspridda längst hamnen - och när jag sedan såg hur vakten gick iväg för att ta betalt av en fiskare med en medelstor fiskebåt som önskade att lägga till, såg jag min chans. Min enda chans.