Bortom Horisonten

SLAGET OM SVARTA SARA

Cristians perspektiv

Den engelska flottans krigsskepp var väl påkostat och konstruktionen mätte sig med Svara Saras. När vi blev beskjuta från båda håll - spanjorer från babord och engelsmän från styrbord - visste jag att vi aldrig skulle ta oss ur detta levande. Det var ute med oss, det var ute med mitt skepp och jag hade svikit min besättning som såg upp till mig för vägledning. Jag visste att jag hade dragit ner dem alla i en säker död. Jag hade dragit med mig Harriet ner i en säker död.

Engelsmännen tog sig över på Saras däck och överrumplade min besättning. De slogs till sista blodsdroppe, men när vissa av karlarna sänkte sina vapen och höjde din vita flaggan kunde jag inte klandra dem. De hade följt mig in i detta och nu var det dags för mig att ta dem ur det.

En man med ett välkänt ansikte och en röd rock närmade sig min plats vid rodret och jag visste genast vid synen av den välvårdade utstyrseln vem det var.

"Nu har du allt satt dig själv i klistret, Black," skrattade kommendör Philips och höjde sitt svärd.

Den prydliga mannens ord var inget annat än sanning, men trotts det kände jag hur irritationen över att se hans anlete på mitt däck bubblade upp inom mig.

Kommendörens ansikte spändes. "Du har något som tillhör mig."

Vetskapen om vad han syftade på roade mig. "Du talar om Croptonia förstår jag. Hon står vid den spanska hamnen och väntar på dig."

Kommendören drog sin puffra ur dess hölster och höjde den mot mig. "Du överträffar dig själv, Black. Påminn mig att jag ska hämta henne efter att jag satt en kula mellan dina ögon."

Det ryckte i kommendörens finger och med en hårfin marginal hann jag vika år sidan för den flygande blykulan.

Jag drog min huggare för att besvara kommendörens skottlossning, men hann aldrig mer än få upp mitt svärd ur dess slida innan ytterligare en karl anslöt sig till duellen. En man, kraftig som få och med fjäderprydd hatt större än den min far på sitt huvud brukade bära, svingade sig med ett mastrep över från det spanska skeppet och dunsade ner på Sara bakom mig. När han i ett flin öppnade sin mun lyste raden av emaljerade guldtänder som lyktor i mörkret och hans flottiga, svarta hår hängde livlöst och stripigt ner längst hans paddliknande ansikte och breda axlar.

"Jag hoppas jag inte anländer oinbjuden till kalaset," grymtade mannen och rätade på sig. Hans kolossala byggnad kunde avskräcka den modigaste av soldat. I det fallet låg turen på min sida eftersom jag var sjörövare.

Mannen bugade inför mig. "Bastien Gonzales, kapten över skeppet Francisca. Angenämt!". Han talade med ett egenkärt flin över de väderbitna läpparna och rätade åter igen på sig. "Återlämna skeppet eller dö, pirat!"

Jag höjde min revolver mot kaptenen. "Detta skepp är familjen Blacks släktklenod, ty den som försöker ändra på det kommer gå döden till mötes!"

Jag avfyrade kulan som var avsedd för den spanska kaptenen, men innan jag hunnit trycka in mitt finger slog han med sitt svärd revolvern ur min hand. Istället höjde jag min huggare och besvarade kapten Gonzales anfall.

Jag högg mig svettig efter den fäktningskunniga kaptenen och hans osaliga kroppsbyggnad satte mig genast i underläge. Jag slogs för mitt liv, för min besättnings liv och för den far som efter sin död lämnat mig sitt skepp. Svarta Sara var mitt fartyg och för henne skulle jag kriga tills blodet sipprade fram ur mig och jag tog mitt sista andetag.