Bortom Horisonten

TORTUGA

Vid nästa gryning satte vi på kaptenens order segel mot Tortuga. Platsen var vad som kallades för sjörövarnas egna fristad och det var dit de seglade för att pusta ut och ta sig en paus från plundrandet och för att roa sig på alla olika sätt.

Vid skymningen hade Svarta Sara nått ön och hennes besättning av karlar gjorde sig redo för att lämna skeppet och njuta av Tortugas gästfrihet, medans jag blev sittande kvar på däck. Jag såg ner över skeppets reling hur besättningen roat stegade iväg över bryggorna och hur de flesta av dem sedan försvann in på närmsta bar. Medans den fridfulla tystnaden la sig över skeppet lyssnade jag till ljudet av de glada skratten och den dansvänliga musiken som ekade genom nattens mörker.

Många andra stora skepp och båtar låg intill bryggorna och guppade i det karibiska vattnet, men inte en enda mätte sig med Svarta Sara. Hon var ett praktexemplar i allra högsta grad och trotts att hennes konstruktion här och där hade lappats ihop med brädor efter kanondueller var hon ett vackert skepp. Vad jag hade förstått var hon även ruskigt snabb och lättmanövrerad.

En plötslig harkling bakom min rygg fick mig att dra min blick från Tortugas ljus som lyste upp som eldflugor i natten och vad jag möttes av var ingen annan än kaptenen själv. Jag blev förvånad över att se honom eftersom jag trodde att han precis som resten av besättningen hade gått i land, men tydligen inte.

"Kaptenen undrar om du är i lust att ta ett glas rom med honom," sa kaptenen med ögon som glittrade som två stjärnor i natten.

Jag log och reste mig upp från trälådan jag hade suttit och betraktat Tortugas livliga nattliv på. "Det vill jag gärna."

Tillsammans begav vi oss mot kaptenens hytt och som en vänlig gest höll han upp dörren för mig. Jag tackade, gick in och insåg att saker och ting mellan mig och kaptenen kanske höll på att bli bättre. Han blev vänligare för varje dag som passerade och om det fortsatte på detta viset kanske han tillslut skulle gå med på att låta mig kliva av skeppet och återvända till England.

Inne i hytten var det varmt eftersom kaminen var tänd och veden där i knastrade rogivande. Kaptenen tog fram två vackra whiskyglas och en flaska rom från vitrinen som han ställde ner på bordet. Alla de föremål som brukade ligga där var förflyttade till och prydligt staplade på bordets ena sida, vilket gav mig och kaptenen tillräckligt med utrymme för att slå oss ner vid bordet på varsin stol. Innan han satte sig på stolen mitt emot min hällde han upp rommen i våra glas och jag passade på att lyssna till ljudet av skeppets röst i form av knarrande plankor och de piskande vågorna som slog mot dess skorv.

"Skål," sa kaptenen med ett svagt leende efter att ha satt sig på sin stol och höjde sitt glas. Detsamma gjorde jag och med ett lätt klingande ljud slog vi ihop dem.

Jag tog en klunk av rommen som jag blev allt mer välkänd med och ställde sedan ner glaset på bordsskivan framför mig.

"Varför gick du inte i land?", frågade plötsligt kaptenen och jag tittade oförstående mellan hans klarblåa ögon.

"Jag... du... jag får ju inte lämna skeppet," svarade jag osäkert och förstod att det var någon förbipasserande information som jag hade missat.

Kaptenen ställde ner sitt glas på bordet framför sig. "Jag bad båtsmannen upplysa dig om din tillåtelse att stiga av i Tortuga under hans uppsikt. Jag bad honom hålla ett öga på dig för att sedan se till att du kom tillbaka i gryningen."

Min gläntande mun och min oförstående blick fick kaptenen att sucka och trotts att jag njöt av kaptenens sällskap kunde jag inte låta bli att hysa agg mot båtsmannen. Det var tydligt för oss båda att han hade agerat emot sin order endast för att slippa dras på mig hela natten. Jag hade gärna klivit av skeppet, fast det bara var för några få timmar. Att känna något annat än Svarta Saras timmer under mina fötter kunde ha känts som en skön omväxling och dessutom tyckte jag att Tortuga verkade både roligt och livfullt.