Bortom Horisonten

EN MODERS ORD

Nästa morgon begav vi oss hemåt. Resan var lång, men kändes nästan ännu längre och ännu tröttsammare eftersom regnet piskade ner över oss. Men Cristian pratade på som vanligt, han fick tiden att rulla, och att resa med vår nya besättning var ändå uppfriskande.

Dessa karlar som jag framöver skulle segla med vid min sida talade friskt och färgstarkt om både det ena och det andra. Mitt kvinnliga kön verkade inte bekymra dem på samma sätt det hade enerverat den tidigare besättningen och det uppskattade jag. Om det berodde på att de hade alldeles för mycket alkohol i blodet för att tänka klart eller såg upp till mig eftersom jag stod vi sidan av Cristian visste jag inte, men att inte känna en hop karlars vassa blickar i min ryggtavla var befriande.

När vi anlände till Eastbourne gick de nyvärvade sjörövarna skilda vägar. Vissa snubblade in på närmsta bar medan andra sökte sig till stadens dåliga kvarter där bordellerna i skydd av mörkret hade öppnats.

Alla visste däremot att vi nästa dag, vid solens nedgång, skulle mötas för att utföra det myteri Cristian hade planerat.

"Jag följer dig hem," sa Cristian när alla besättningsmän försvunnit och dragit sig tillbaka till sitt. Jag nickade tacksamt, glad över att slippa gå själv i mörkret.

Mörker hade blivit min största fasa. Att stå ensam i mörkret hade efter resan med Svarta Sara blivit till min största mardröm - båtsmannen Charles förtjänst. I mörkret kände jag mig naken och utsatt, men med Cristian som beskydd vid min sida vågade jag släppa ner min gard och såg nu nattens skönhet framför mig. Skönheten av spelande syrsor, svalkande brisar och tindrande stjärnor.

"Vad tror du, Harriet," sa Cristian med en djup suck och la sin hand runtom min midja medan vi strosade längst Eastbournes hus. "Har vi med dessa nya män en chans att ta tillbaka Sara?"

Besättningen vi nu hade skrapat ihop vad mycket olik den Cristian hade berövats. De sjutton män vi lyckats värva bestod av avdankade sjömän, sorgsna alkoholister och karlar som drömde om att fly sina alldagliga liv och äktenskap. De var inte sjörövare, inte lika kunniga och erfarna som den tidigare besättningen, men jag vågade inte göra annat än att sätta hopp till männen vi samlat ihop på den holländska baren.

"Det tror jag absolut," svarade jag och Cristian kramade tacksamt om min midja.

Cristian följde till min stora förvåning med mig hela vägen upp till min dörr. Rättare sagt min mors dörr, dörren till vår lägenhet.

Jag ville gärna att han skulle följa med in och spendera ännu en natt under samma sängkläder som mig, men vi båda visste att det vore dumdristigt och näst intill livsfarligt. Min mor var trotts allt den enda jag berättat hela historian för och vetskapen om att hennes dotter som en glädjeflicka tafflat omkring naken med en sjörövare gjorde henne galen. Kännedomen om att samma sjörövare som jag tidigare förbannat nu stod utanför hennes dörr skulle sannolikt ge den stackars kvinnan en hjärtattack.

"Du borde nog gå," suckade jag och släppte motvilligt taget om Cristians hans.

Cristian nickade förstående, men innan han valde att vända på sin klack kupade han mitt ansikte mellan sina händer och förde in mig i en djup, långsam och drömlik kyss. Läppkontakten var kontrollerad, men jag kände hur Cristian log mot mina läppar i längtan efter att dra igång något vildsint och erotiskt. Jag ville också kyssa honom på samma sätt vi hade kyssts den där kvällen i Svarta Saras kaptenshytt - kvällen då min mödom förtappades -, men jag visste att tiden för något sådant inte var rätt. Inte här, inte nu.

Dock bröts vår kyss på ett mycket oanat sätt eftersom dörren till lägenheten plötsligt slogs upp och min mor, med en flätad tvättkorg i sin famn, stod i dörröppningen. Uttrycket över hennes ansikte blev mycket snopet när scenen av hennes dotter med munnen tryckt mot en mans läppar bredde ut sig framför henne. Genast drog sig Cristian undan från mig och för första gången under vår bekantskap fick jag skåda hur sjörövarkaptenen artade sig med röda, hettande öron.

"Mor!", kved jag och blev lämnad kvar i resterna av den erotiska bubblan som tidigare levt runtom mig och Cristian.

"Harriet, vad... vem..." började min mor med orden fast i strupen och först vid en andra granskning av mannen vid min sida insåg hon, vid synen av tatueringarna och ringen i örat, vem han var. Hennes ansiktsuttryck gick från snopet till hårt och med en stel rörelse drog hon en slinga av sitt bruna hår bakom sitt öra. "Jag antar att du är sjörövaren."

Med rosiga kinder nickade Cristian och sträckte ut sin hand mot min mor med ett vänligt leende. Med avsmak i ansiktet tog min mor efter ett ögonblicks tvekan tag om Cristians hand, skakade den lätt och släppte den sedan lika fort.

Jag vände mig mot min mor. "Vad gör du vaken såhär dags?"

"Jag tvättar," svarade hon med en harkling och rätade på sin rygg och höjde sin haka i vädret. "Jag har inte kunnat sova de senaste nätterna när min dotter varit spårlöst försvunnen, men jag förstår nu vart du har hållit hus."

Nu blev även mina kinder röda och eldiga.

Min mor suckade. "Hur som helst är jag glad att du är hemma igen. Jag har tevatten på spisen, men jag vill inte ha några sjörövare under mitt tak!"

Cristian log förstående, sa adjö till mig och min mor och påbörjade sin färd tillbaka till sitt hotell. Jag kramade om min mor, glad över att hon på sitt eget och annorlunda sätt accepterade vad hon råkat se. Men en förklaring om varför jag åter igen stod i famnen på den sjöbuse jag så många gånger svurit att för alltid avsky skulle inte kunna undgås.

"Du leker med ödet, Harriet," muttrade min mor och stängde dörren bakom oss.

Det kanske jag gjorde, men jag gillade det.