Bortom Horisonten

SVART FLAGG

Sjömannen hade tvingat mig att klättra upp för något som under mina händer och fötter kändes som en repstege. Det var svårt att klättra när man varken såg vart man skulle sätta fötterna eller hur långt man hade kvar, men jag fortsatte utan att stanna upp eftersom sjömannen då och då knuffade till mig som för att säga att jag klättrade för långsamt.

Mitt hjärta slog som en hel orkester i mitt bröst när jag med fumliga rörelser klättrade utan seende uppåt - uppför något okänt. Plötsligt kände jag dock hur några par grova händer greppade tag i rocken som tillhörde sjömannen nedanför mig och kvävd i mitten av ett andetag drogs jag uppåt och över något som mot min mage kändes som en hård kant. Sedan föll jag ner på något som kändes som ett hårt trägolv och händerna som så fast hade hållit tag om rocken över mina axlar släppte sitt tag. Röster hördes runtom mig (endast manliga som jag kunde urskilja) och rädslan över att vara blind i detta ögonblicket spökade i mitt huvud och i resten av min kropp.

När ögonbindeln drogs av mitt huvud bländades jag först av det skarpa solljuset, men sedan möttes jag av en mycket oroväckande syn.

Framför mig stod minst ett dussintal sjömän som betraktade mig med nyfikna, vresiga och knivskarpa blickar. Vad jag hade klättrat uppför och som jag nu befann mig på var ett skepp, ett mycket stort skepp, och den plötsliga synen av alla de smutsiga och illaluktande män som stod framför mig fick min kropp att i ren instinkt hasa undan så långt den kunde komma. Min flyktväg blockerades dock av skeppets reling som betryggande nog hindrade mig från att trilla överbord och rakt ner i havet - om det nu ansågs som något positivt.

"Va' är detta för hare du har tagit hit, Chipp?", frågade en av de stora och svettiga männen som stod framför mig.

Chipp, sjömannen som kunde anses vara min kidnappare, hävde sig över skeppets kant och flåsade tungt efter att ha klättrat uppför repstegen som nu drogs upp av två andra sjömän. Han föll ner på en trälåda som agerade bur till två kacklande, vita hönor och fick en smutsig flaska tryckt i handen av en annan besättningsman. Han hävde i sig av flaskans kopparfärgade innehåll och torkade bort svetten som dröpte nerför hans panna innan han med pustande ord svarade.

"Pojken försökte snatta åt sej min båt!", sa Chipp innan han åter igen flyttade upp glasflaskans krage till sina läppar.

"En tjuv alltså?", fnös en av sjömännen med långt, flottigt hår som hängde i klumpar nedför hans axlar och som trycktes ner av hans hatt.

Varenda en av männen på skeppet bar hatt, luktade unket av både alkohol, smuts, svett och tobak och jag kunde inte låta bli att tycka att det såg ut som om de alla nyss krälat fram ur Englands kloaker som hungriga och dyluktande råttor. Min blick flöt över männens hårt sammanbitna ansikten, bort över skeppets däck som för tillfället stod öde eftersom den arbetande besättningen antagligen stod framför mig och upp över de höga masterna. Sedan stannade mitt hjärta till i mitt bröst, blodet frös till is i mina ådror och tankarna blixtrade till i mitt huvud. För i toppen av den ena masten blåste en svart flagga med den välkända döskallen i vinden.

Skeppet ägdes av pirater.

"Denna lilla gossen ser inte mycket ut som en tjuv," skrockade mannen med det flottiga håret och hukade ner framför mina fötter. Han greppade tag runtom min arm med sin hårda och väderbitna näve och drog upp mig på mina bara fötter som nästan kunde känna smaken av det tjärsmorda däcket. "Han ä' ju inte mer än skinn å' ben!"

Rädslan över situationen jag så mardrömslikt hade hamnat i strömmade genom min kropp och när piraten skakade min arm som om den inte vore mer än ett stycke kött, slog det panikslagna adrenalinet till. Omedvetet höjde jag min hand och med all den kraft min panikhärjade kropp kunde undanspara slog jag till piraten över kinden med min öppna näve. "Du rör mig inte ditt svin!"

Man kunde nästan höra en knappnål falla, så tyst blev det på däcket och det var först efter att ha beskådat sjörövar-skarans oförstående och ilskefyllda blickar som jag kom till insikt om mitt misstag.

För visst hade jag i stundens hetta glömt att förvränga min röst.