Bortom Horisonten

BLODIGA SPANJORER

Tiden hade blivit kommen. Svarta Sara låg guppandes i vattnet vid bryggan och med Cristian i täten smög besättningen mellan skeppen och båtarna. Croptonia låg kvar i skydd av klipporna och där skulle hon bli liggandes eftersom planen var som sådan att vi skulle segla härifrån med Sara.

Vi småsprang över bryggorna mot skeppet med den svängiga festivalmusiken klingandes i öronen. Den stjärnprydda himlen blossade upp av ljus från fyrverkerier och glada rop, sång och skratt ekade från A Coruña där festligheterna var i full gång - alla ovetande om vad som försiggick nere vid hamnen.

I skydd av nattens mörker klättrade vi ombord på skeppet och jag såg hur Cristians ögon glittrade likt de hos ett barn på julafton när han återförenades med sin ägo.

"Quedarse quieto!"

Ett revolverskott ekade genom natten och Zackaria Smith föll stendöd och blodsprängd ner på däck. Spanjoren som höjt sin puffra och som jag förmodade stod vakt blev inte långlivad efter det eftersom en Adelinas vassa svärdklinga borrade sig igenom hans bröst.

Synen av Zackarias livlösa kvarlevor var magstark och för att slippa illamåendet tittade jag bort. Jag ville sörja den stackars karln, men tiden för det var ännu inte kommen. Cristian sprang ner under däck och jag följde honom hack i häl. Orden om att hålla utkik och göra skeppet färdigt för avfärd ropade han bakåt till sin besättning och jag hörde bakom mig hur männen satte igång med att hissa seglen.

Kojen under däck var stendöd och nedsläckt. Inte en själ syntes till så långt ögat nådde och att se sig omkring var svårt eftersom mörkret slukade både mig och Cristian. Men hoppets gnista tändes framför oss när en röst, som ett ljus i mörkret, gjorde sig hörd.

"Kapten!"

Ett stearinljus tändes i kojens bortre hörn och i den svaga lågans sken urskiljde jag skeppskocken Bill Busters hårda drag. Han, i sällskap av resten av besättningen, satt inlåsta i en fängelsebur lika stor som den man förvarade cirkusdjur i.

Männen bakom gallret började jubla och klappa sina händer när de såg sin kapten komma till räddning, men Cristian höjde sitt finger till sina läppar och fräste åt karlarna att vara tysta. Ännu var inte dagen räddad.

"Vart är nyckeln?", frågade jag och ryckte i gallret för att försöka få det stora låset att ge med sig, men det var lönlöst.

"Vakten uppe på däck har den," förklarade styrmannen Otis och passande nog kom Kevin springandes ner till kojen med nyckeln i handen som på beställning.

Med nyckelns hjälp gav låset med sig och besättningen, upprymda och hämndlystna, sprang upp mot däck. Men som om blixten slagit ner från klar himmel frös vi alla fast i våra skinn när skottlossningen började smattra över däck.

Spanjorerna, spanjorerna, ropades det uppifrån Svarta Saras däck och vi alla förstod att det var dags att lämna den spanska hamnen.

Uppe på däck satt besättningen hukandes i skydd av kanonerna och skeppets reling samtidigt som de försökte avstyra och slå tillbaka mot de spanska sjörövare som vid bryggorna siktade mot oss. Ett hav av ekande knallar bedövade mina öron när jag vid Cristians sida sprang upp mot rodret. Vi hade dundrat in under spanjorernas festligheter, tagit tillbaka vårat skepp och det var männen vid hamnen allt annat än glada över.

"Upp med seglen som om självaste djävulen var efter er!", vrålade Cristian ut över däcket och besättningen, som nu var dubbelt bemannad, arbetade så att bloden och svetten rann. Svarta Sara började röra på sig bort från land och när skjutvapen inte längre var till nytta var spanjorerna i full gång med att göra närmsta skepp segelfärdigt.

"Det kommer ge oss försprång," pustade Cristian och styrde sitt skepp bort från den spanska hamnen.

Tystnaden sänkte sig över oss när skottsalvorna lagt sig och för första gången under kapningen vågade jag andas ut. De besättningsmän som inte arbetade med seglen eller gjorde kanonerna stridsredo hjälptes åt att bära undan de döda kroppar som låg utspridda över däck.

Skeppskocken Bill Buster anslöt sig till mig och Cristian uppe vid rodret. Ena sidan av hans huvud var blodtäckt och skadat efter att en förbipasserande blykula snuddat vid hans öra, men förutom den blodiga röran såg han ut att må bra.

"Sju matroser har lämnat oss, kapten," meddelade Bill en aning sorgbunden och Cristian gav orden om en senare minnesstund om vi alla tog oss levande ur detta. Tills dess skulle liken sys in i potatissäckar och med det direktivet i bakhuvudet lämnade Bill oss med en uppmuntrande klapp över sin kaptens axel.

"Spanjorerna kommer snart vara ikapp oss," började Cristian och blickade ut över däck där bunkrandet av kanonmat och skjutvapen pågick för fullt. "Deras skepp går lätt över vattnet."

En halvtimme senare var som väntat spanjorerna i aktern på oss och vi tvingades kämpa för våra liv. Det spanska skeppet styrdes upp vid Saras babord en en rafflande kanonduell intensifierades. Båda skeppens träkonstruktion genomträngdes av solida artillerikulor och seglen revs upp.

Jag kämpade för mitt liv vid sidan av Adelina med ett svärd i min hand och slogs av lärdomen att hon var en mycket skicklig fäktare. Jag själv stod bakom henne och gjorde mitt bästa för att inte bli dödad medan jag i samma veva försökte undvika att själv döda.

Uppe vid rodret stod Cristian och styrde skeppet med raska rörelser för att undvika de värsta kanonskurarna från spanjorerna eftersom styrmannen Otis låg framstupa vid mastens fot i en pöl av sitt eget blod. Cristian slogs som en vilde mot de spanska pirater som tog sig upp till rodret och även han var en mycket skicklig fäktare. När hans svärd inte räckte till höjde han istället sitt skjutjärn och sköt ner varenda spanjor som försökte beträda hans skepp.

Våra motståndare var många fler än oss och seglade ett gigantiskt skepp med ett väl utvecklat kanonartilleri. Hela Svarta Saras skrov skakade när spanjorerna fick in en träff på henne och när jag inte trodde att det kunde se mycket mörkare ut för mig, Cristian och besättningen ekade ett ångestfyllt rop över däck.

"Det är engelsmännen!"

Min blick sökte sig bort över horisonten och precis som ropat växte där konturerna av ett skepp med den engelska flottans flagga vinandes i vinden fram.

Engelsmännen hade även de tillslut kommit ikapp oss.