Bortom Horisonten

NER I KABYSSEN

Nästa morgon vaknade jag lika tidigt som vid alla andra gryningar, men denna gången av en harkling och en lätt spark under min stövel. När jag först öppnade mina ögon slogs jag av förvirring tillsammans med solens tidiga ljus eftersom jag inte riktig visste vart jag befann mig tills dess att jag mindes gårdagens kväll och mitt sena möte med kaptenen. Jag hade mirakulöst nog tagit mig igenom den kalla natten ute på däck och trotts den bitande smärtan i min rygg kände jag mig mer utvilad än vad jag hade gjort på länge.

När mina ögon vant sig vid ljuset slogs jag av förvåning när jag klart och tydligt såg att det var ingen mindre än kaptenen i egen hög person som hade väckt mig ur min vila. Det var en av få gånger jag hade sett honom lämna sin hytt och om möjligt såg han ännu stiligare ut med dagsljuset skinande mot den blonda kalufsen.

"Här har du det mysigt."

Jag rätade på mig och bet ihop mina käkar för att inte börja gny på grund av smärtan som rann genom min kropp efter att ha sovit mot däckets hårda timmer en hel natt. Jag bestämde mig för att inte svara kaptenen eftersom det trotts allt var han som i grund och botten var orsaken till allt det lidande jag ofrivilligt kämpat mig igenom. Men istället för att läxa upp mig om både det ena och det andra knöt han sina händer bakom sin rygg på samma sätt som båtsmannen brukade göra, tittade sig omkring över skeppet där besättningen hade börjat arbeta med att hissa seglen och harklade sig.

"Vi sätter kursen mot Karibiska havet och dom Brittiska jungfruöarna. Jag förväntar mig att se dig vid riggen, fröken Swan."

Mina ögon blev stora som de hos ett livligt barn och jag kunde se på kaptenen hur han försökte dölja ett svagt leende. "Sätt igång nu, Harriet, innan båtsman kommer och jagar dig med sin piska."

Jag öppnade min mun för att tacka kaptenen, men fick aldrig chansen eftersom han genast hade vänt på klacken och återvänt in i sin hytt. Med ett pirrande lyckorus for jag upp från min sovplats och gömde kaptenens filt mellan kruttunnorna som jag under natten hade sovit mot. Äntligen slapp jag stå på alla fyra och skura det torra däcket med tjära. Kaptenen lät mig slippa det eländet och satte mig istället i arbete med seglen, vilket jag skulle komma ihåg att tacka honom för.

Att arbeta uppe i riggen med masterna, seglen och alla de tjocka repen var ett slitigt och tungt arbete, men det var ändå mycket bättre än att skrubba däcket. Jag kunde inte låta bli att känna mig stolt över att jag sakta klättrade uppför stegen bland besättningen och in emellan åt var arbetet faktiskt en aning uppfriskande. Det var iallafall skönt att känna vinden blåsa i smekande rörelser över mina kinder istället för att ständigt känna doften av den illaluktande tjäran.

Jag hade så fullt upp med mitt arbete att jag helt och hållet glömde bort lunchen och när jag såg hur de andra riggarbetarna kom tillbaka från kabyssen, visste jag att det var försent att få sin ranson. När jag väl fick chansen att känna efter insåg jag dock att jag var utsvulten, så när jag byttes av vid min position begav jag mig ner under däck för att se om kocken hade några rester kvar.

Den trånga kabyssen var mörk och mycket tyst. Golvytan mellan kaminerna och bänkarna var inte stor och därför hängde de mesta råvaror och kastruller i stora fiskenätliknande korgar i taket. Jag vågade anta att det var svårt att laga mat till en hel besättning på den lilla arbetsytan, speciellt med skeppets ständiga gungande. Någon kock såg jag däremot inte till och därför bestämde jag mig för att gå tillbaka upp på däck och helt enkelt försöka tänka bort min vrålande mage. Men innan jag hade hunnit vända på min klack stoppades jag av en röst.

"Kan ja' hjälpa dej, fröken?"

En man i 50-årsåldern dök upp i köket som ur kastad rök och med ett vänligt leende återgick han till sitt arbete som bestod av att diska kastrullerna från dagens lunch i en stor diskbalja av trä. Hans svettstripiga hår hängde längst sidan av- och ramade in hans vänliga ansikte. Jag ville inte vara oartiga och stirra, men att inte titta på det tomma hålrummet där hans vänstra öga borde ha suttit var svårt när det fick mannen att se unik ut på ett underligt sätt. Men eftersom min mor hade uppfostrat mig väl och lärt mig rätt och fel, drog jag min blick från hans skada och fäste den istället på hans andra öga vars gröna färg log lika brett och vänligt som hans mun. Jag ville fråga vad som hade hänt med hans synorgan, men drog mig från att göra det och därför förblev orsaken till hans halva blindhet okänd för mig.