Bortom Horisonten

KAPTENENS ORDER

Hytten var mörk och dunkel, men lystes upp av några lampetter som hängde över de mörka väggarna som svajade med i skeppets rörelser. Trotts ljuskällorna på väggarna, de levande ljusen som stod tända på ett stort bord i mitten av hytten och den vackra takkronan av brons som dinglade från taket, förblev mörkret ett övertag. Den trötta och stillsamma känslan som hängde över hytten var dock mysig på ett sätt som gav kroppen lugn (kanske eftersom det där inne inte fanns någon sliskig besättning).

Mitt i kaptenens hytt stod ett stort och robust timmerbord som inte bara pryddes av den fyraarmade ljusstaken - där det röda stearinet rann nedför de kopparfärgade armarna - utan av en drös andra objekt i form av kartor, böcker, kompasser, tomma romflaskor, fjäderpennor och en revolver. Runtom bordet stod det sex stycken vackra stolar med mörkröda sammetsdynor och likaväl som jag drog slutsatsen att det var kaptenens arbetsplats kunde jag tänka mig att det var ett bort passande för fina middagar med hans styrman, båtsman och vem han nu skulle vilja bjuda in till sin hytt.

Men rummets robusta inredning bestod inte bara av det vackra timmerbordet utan även en rad vackra tavlor med sjömotiv, skänkar och vitriner och en stor himmelssäng med mörkröda gardiner och övertäcke - vilket fick sängen att gå hand i hand med de vackra stolarna runtom bordet.

Hytten var vacker, ändå en aning svårsmält, och jag kunde inte låta bli att tycka att det mer liknade en sovkammare för en kung eller adelsman och inte för en sjörövarkapten. Men när jag sedan följde kaptenen med blicken bort till vitrinen med glasade fönster och såg hur han tog ut en av de många glasflaskor med det kopparfärgade innehållet från dess hyllor, ändrade jag min uppfattning.

"Om det inte vore för att du var en tjuv hade jag bjudit dig på ett glas," sa kaptenen medans han med sin pipa i munnen hällde upp rommen i vad som liknade ett whiskyglas. Han drack inte rätt ur den sunkiga flaskan som besättningsmannen Chipp hade gjort vilket i mina ögon fick honom att se mer sofistikerad ut. Men att han var pirat och seglade under Jolly Roger vägde ändå mest.

"Jag vill inte ha din rom," sa jag bestämt och höjde huvudet för att visa mig orädd, när jag egentligen tvingades spänna hela min kropp för att inte darra som ett asplöv.

Medans han släckte sin pipa gav han mig en fundersam blick, en blick som både var fylld av nyfikenhet och irritation över min oförskämdhet. På detta sätt hade jag aldrig talat med Croptonias kapten, men blotta tanken på att dessa män var inget annat än sunkiga sjörövare fick all skam att rinna ur min kropp.

När kaptenen hade släckt sin pipa, tog han sitt romglas och stegade bort över det gungande golvet till det stora bordet, vilket fick mig att backa undan några steg. Med glaset i sin hand hängde han av sig sin tunga rock på den ena stolen och trotts att jag ville titta bort kunde jag inte låta bli att ta in synen av hans långa, muskulösa kropp. Hans muskler kanske inte syntes under hans luftiga, vita skjorta, men precis som de mörka tatueringarna som lyste igenom det tunna tyget visste jag att de fanns där - sådana muskler man fick av naturen när man hade arbetat med slitgöra en hel livstid.

När kaptenen hade fått av sig sin rock lutade han höften mot det robusta bordets skiva och tog en klunk ur sitt glas. "Vem är du?"

Jag bestämde mig för att svara honom, men endast eftersom jag kände mig skyldig till efter att jag mot alla odds hade fått en enskild pratstund med honom. Han kunde lika gärna ha sagt nej och gud vet vad hans besättning av sliskiga karlar hade gjort med mig då.

"Jag heter Harriet C. Swan," började jag med en stämma på rösten som blev mycket ostabilare än vad jag hade tänkt mig eftersom kaptenens klarblåa ögon punkterade hela mig.

"Vart kommer du ifrån?", frågade han och tog ytterligare en klunk. "Du låter engelsk."

Trotts att kaptenens uttal var en aning robust och hårt efter att ha seglat över haven under vad jag antog var hela hans liv kunde jag i grund och botten urskilja en brittisk accent även där. I finare kläder, med mindre smuts i ansiktet och över händerna och utan den intorkade svetten i hans hår skulle han antagligen se brittisk ut också. Hade den stiliga mannen varit en enkel köpman eller adelsman hade han antagligen varit Englands mest eftertraktade sådan, bland damerna iallafall.