Bortom Horisonten

TOMMA ORD

När jag klämde mig in mellan dörren och dörrkarmen möttes jag av ett krasande ljud. I sin vrede hade Cristian kastat en romflaska genom rummet och när den kolliderade med väggen sprack glasflaskan i ett fyrverkeri av vassa skärvor, vilket fick väggen att täckas av starkt luktande rom. Hastigt stängde jag hyttdörren bakom mig och sprang till Cristians sida. Han hade snappat åt sig ytterligare en flaska med någon orangeaktig vätska i från vitrinens hyllor, men innan han hann kasta den genom rummet hade jag greppat tag om flaskan och kämpade för att dra den ur Cristians grepp.

"Cristian!", utbrast jag, men insåg snabbt mitt misstag och rättade mig själv. "Kapten, släpp flaskan."

Motvilligt lossade Cristian på sitt hårda grepp och jag ryckte flaskan ur hans hand. Med en barsk fnysning vände han på klacken och gick bort till eldstaden som fortfarande osade efter elden han hade tänt för att värma oss båda kvällen innan. Han slog sig ner i den vackra länstolen framför eldstaden och lutade sig tillbaka mot dess ryggstöd med en dov suck. Jag ställde tillbaka flaskan på sin plats i vitrinen och funderade över ifall det var opassande att försöka muntra upp kaptenen eller ej. Ännu hade vi inte disskuterat gårdagen och vad Cristian ansåg om våran relation var för mig ett mysterium. Jag hoppades ändå att han hade blivit mer lättpratad. Han hade trotts allt tagit min mödom ifrån mig.

Men om jag skulle ansluta mig till hans sida eller inte slapp jag fundera på särskilt länge eftersom Cristian med huvudet lutat mot sin näve och med blicken fäst på de svalnande resterna av veden i eldstaden sa: "Kom, Harriet."

På grund av den ilande rädslan i min mage över Cristians plötsliga utbrott vågade jag inte göra annat än att lyda hans önskan och flöt därför på en aning tunga fötter över till fåtöljen där han satt. Jag visste inte om jag skulle våga möta hans blick, men när han istället vinklade upp sin haka och mötte min hade jag inte så mycket att välja på. I hans ögon speglades ett hav av olika känslor som alla var svåra för mig att tyda eftersom de gömdes under vreden över vad som hade skett ute på däcket.

Den Cristian som satt i fåtöljen framför den öppna spisen var inte samma man som kvällen innan hade behandlat min arma kropp med både varsamhet och barbari. Mannen framför mig kändes skrämmande lik den sammanbitna kapten som hade hotat mig med sitt kalla skjutvapen när jag vägrade öppna min mun för honom.

Cristian såg koncentrerat grubblande ut, samtidigt som han andades strängt för att lugna ner sig efter den urladdning som jag nyss hade stoppat. Hade det inte varit för att han med en enkel och plötsligt rörelse drog ner mig i sitt knä hade jag lämnat honom för att han skulle få tänka ifred, men nu kom jag ingenstans eftersom min kropp hamnade i chock.

För att hålla mig upprätt greppade jag tag om den vita kragen på Cristians tunna skjorta och med ett hjärta som slog i ett farligt högt tämpo försökte jag att inte falla alltför djupt ner i hans ögons ocean.

"Saknar du din dygd, Harriet?", frågade Cristian med djup röst vars ton avslöjade suktandet efter ett specifikt svar. Han ville veta om han gjorde rätt som tog den ifrån mig, om jag tyckte att det hade varit värt det, och svaret på den frågan var svårare att ge än vad jag hade trott. Sanningen var att jag aldrig hade känt mig så kvinnlig som när sjörövaren Cristian Black finkänsligt karesserade min svallande, varma kropp. Aldrig tidigare hade jag känt mig så tillfredsställd som jag hade gjort kvällen innan när jag i evakostym låg på kaptenens lakan och lät honom göra i praktiskt taget vad han ville med mig. Min dygd må ha gått förlorad på det mest vågade och oanständiga sätt som man kunde tänka sig, men om det var vad som krävdes för att få erfara denna nya kulör av livet som jag nu såg framför mig, kände jag ingen som helst ånger.

"Nej," andades jag ut eftersom Cristians punkterande blick gjorde det svårt för mig att inhalera på ett reguljärt sätt. Realiteten såg ut som så att jag gärna skulle vilja göra om det, trotts min mors arga ord i mitt bakhuvud. "Jag menar, min situation var inte optimal att säga nej i."