Bortom Horisonten

MED NÅL OCH TRÅD

Innan männen bar in kaptenen i hans hytt och la honom på det stora bordet i mitten av rummet plockade jag och Abdu snabbt av allt som låg därpå. De mest ömtåliga sakerna la vi på kaptenens himmelssäng innan jag i all hast drog ner alla de resterande papper, böcker och kartor på golvet. Kaptenen kved till när han lades på den hårda bordsskivan och utan att ta hänsyn till hans smärttröskel drog jag undan hans rock och slet isär hans tunna skjorta för att komma åt det djupa såret som prydde hans axel. Skjortans små knappar flög genom rummet när jag med all min kraft drog upp kaptenens skjorta och tyvärr hade jag inte tid över åt att beundra hans vackra och välbyggda torso - i själva verket var den genomdränkt av kaptenens eget blod.

"Jag behöver en steriliserad pincett och lite alkohol," sa jag bestämt till Abdu och styrmannen Otis som var de enda två männen förutom kaptenen inne i hytten. Jag skulle behöva hjälp för att rädda livet på deras arbetsgivare och därför tvekade jag inte över att beordra dem både det ena och det andra.

"Vi har bara rom ute på däck, fröken," svarade styrmannen som med darrande händer plockade bort resten av böckerna från bordet och som han sedan la på en av stolarna.

Jag fnös. Pirater, tänkte jag och förbannade i tystnad hela deras släkte medans jag med stormsteg gick bort till kaptenens vitrinskåp. Av alla de flaskor som stod där inne på hyllorna tyckte jag att någon borde ha innehållit ren alkohol och till min stora lättnad gjorde en av dem just det. Glasflaskan var endast halvtom, men jag tvekade inte över att ta den från sin plats på den dammiga hyllan.

"Håll i honom," beordrade jag styrmannen och Abdu som tog min begäran med fattning och greppade tag om kaptenens axlar och armar.

Jag drog upp korken ur glasflaskan och tömde hälften av det genomskinliga innehållet över skotthålet i kaptenens axel. Han kom tillbaka till medvetandet och kved av den svidande smärtan som spred sig genom hans kropp när den rena alkoholen sög sig in i den öppna och blödande muskelvävnaden runt hans sår.

"Håll i honom!", fräste jag åt mina hjälpredor eftersom kaptenen både började sprattla och vrida sig under deras grepp. De båda höll så hårt runtom kaptenens sprittande lemmar att svetten dröpte nedför deras tinningar, men trotts det var de oförmögna att få patienten att ligga still på bordet.

"Jag kommer skada honom mer om han inte ligger still," sa jag sammanbitet, puttade undan allt jag hade fått lära mig om korrekt uppförande och klättrade upp på bordet. För att rädda den blödande mannen framför mig skulle jag tvingas lägga min goda uppfostran åt sidan och med det bestämt satte jag mig gränsle över kaptenens bröst och bad istället styrmannen och Abdu att hålla i hans armar.

Kaptenen blev liggandes stilla under mig (både eftersom han av och an tuppade av och för att han inte kunde röra sig) och med byxor och händer som blev fläckade av blodet som pumpade ur såret varje gång kaptenen andades tog jag ett fast grepp runtom pincetten och stoppade ner dess egg i den sönderskjutna axeln. Med ljuset från en lykta letade jag upp kulan och greppade tag runtom den med pincetten. Så försiktig jag förmådde att vara drog jag sakta upp pincetten ur såret och la ifrån mig den blodtäckta kulan på bordet bredvid mig. Innan jag sydde ihop det öppna såret hällde jag ut den resterande mängden av alkoholen över kaptenen och tack vare min tyngd över hans bröstkorg var han oförmögen att slingra sig. Istället gnydde han av smärta tills dess att han åter igen föll ner i omedvetandet.

En sutur på tio styng satte jag över kaptenens axel och först när jag kände mig nöjd och kaptenen andades stabilt under mig, vågade jag kliva av hans utmattade kropp. Abdu hjälpte mig ner från bordet och räckte mig sedan en trasa som jag torkade av mina blodiga händer på. Jag torkade av svetten som vätte min panna och mitt hårfäste på min skjortas ärm och lämnade sedan hytten för att ta mig ett glas rom.