Bortom Horisonten

SKRUBBA DÄCKET

Natten kom fortare än väntat och det visade sig att det skulle bli det värsta jag hade varit med om. Kaptenen höll sitt ord och precis som jag under dagen hade tvingats arbeta vid sidan av och tillsammans med hans besättningsmän, tvingades jag till natten att sova vid sidan av dem. Kojen var trång och luktade unket av gammalt saltvatten, inte alls som kaptenens hytt, och de hängande tygsängarna som hängde tätt mellan kojens balkar var allt annat än bekväma. Om det inte vore för alla busvisslingar och hundskall från besättningsmännen, tillsammans med min oväntade sjösjuka, hade jag nog kunnat få mig några timmars sömn under natten.

Tidigt morgonen därpå klev jag ut på däck och blandades av solens klara sken mot mina trötta ögon. Min kropp värkte efter gårdagens slitsamma arbete med att skura skeppets däck och allt ondare gjorde mina muskler på grund av sömnbristen och illamåendet. Jag hann dock inte mer än dra en pust innan båtsmannen kom stegandes över brädfodringen och satte mig i samma obekväma arbete som dagen innan. Med min skurborste i handen vankade jag på ömma ben bort till platsen där ett gäng andra matroser satt på knä över skrovet och skurade brädorna med mörk tjära. Innan jag föll ner på knä bredvid dem satte jag upp mina bruna lockar med ett slitet hårband jag hade gjort av en trasig trasa och doppade sedan min skurborste i trähinken fylld av tjäran.

"Hårt arbete?", frågade plötsligt den mörka mannen som satt på knä bredvid mig och jag nickade. Jag hade sett honom dagen innan, men ännu hade jag inte känt mig tillräckligt bekväm för att tala med någon av mina medarbetare.

Mannen hade en röd filt knuten runt sitt huvud för att fånga upp den dröpande svetten som rann nedför alla skrubbares tinningar och vid blotta synen av honom drog jag slutsatsen att han var omkring tio år äldre än mig själv.

"Abdu," sa mannen och höll ut sin hand i en hälsande gest. Jag tog den med ett lätt leende, hälsade tillbaka genom att säga mitt egna namn, och fick ett leende från mannen. Mer om honom hann jag aldrig få reda på eftersom båtsmannen kom gåendes och med en lätt spark under våra fötter talade han om att vi hade bekantats oss nog och att däcket inte skrubbade sig själv.

Vi återgick under tystnad till vårat arbete och trotts att min rygg värkte av att stå nerböjd på knä, vågade jag inte sluta skrubba plankorna med min borste för att vila. Båtsmannen var sträng gällande vårat arbete och redan dagen innan hade jag fått se prov på hur han utan bekymmer förbjöd en av besättningens ynglingar från att dricka ur kärlet efter att den unga pojken hade råkat stött till och spillt ut hinken med tjära.

Kärlet med dricksvatten skickades till Abdu av skrubbaren bredvid honom och han tog skopan av trä och hällde vattnet i min mun. När han hade druckit klart skickade han vidare hinken till mig och det svalkande vattnet kändes skönt mot min torra strupe.

"Tack," sa jag och skickade vidare hinken till nästa törstiga arbetare.

Lukten av den tjocka tjäran var skarp i min näsa, men jag vande mig sakta och säkert. Jag vande mig vid det mesta; besättningsmännens pikar, båtsmannens nedvärderande blick och kaptenens ständiga frånvaro. Jag avskydde känslan av obekvämheten i mitt egna skinn som jag ständigt var ägare av i närheten av besättningen och deras blickar, men ju mer jag fokuserade på det slitsamma arbetet, desto lättare blev det för mig att tänka bort blickarna, visslingarna och orden.

Jag hade inte sett skymten av kaptenen sedan vårat möte inne i hans hytt. Han verkade inte arbeta ute på däck med sin besättning och jag kunde inte låta bli att spekulera över vad han ägnade sig åt inne i sin hytt hela dagarna. Han åt inte heller med resten av besättningen, han åt endast inne i sin hytt med sin styrman och båtsman.

Efter tre dagar utan sömn hade jag lärt mig att hantera sjösjukan, men sömnbristen hade blivit förödande. Jag hade ingen ork kvar i kroppen till att arbeta, men både kaptenen och båtsmannen hade varit väldigt tydliga med att jag inte skulle specialbehandlas på grund av mitt kön. Jag arbetade på sjörövarskeppet Svarta Sara mot min vilja, jag åt samma mat som resten av besättningen och sov i samma koj som resten av besättningen, trakasserier eller ej. Sömnbristen fick dock min bägare att börja tippa och kvällen till den fjärde natten fick jag nog.