Bortom Horisonten

BAKSLAGET PÅ JUNGFRUÖARNA

Kaptenen stängde dörren till sin hytt bakom oss och visade att jag skulle sätta mig på bordet. Han föste undan lite av alla de föremål som låg utspridda över bordsskivan och gjorde en plats åt mig bland kartorna och anteckningarna. Sedan hämtade han det lilla tvättkärlet med den vackra porslinskannan som stod på nattygsbordet bredvid den stora himmelssängen och slet sönder en av sina tunna skjortor till trasor eftersom han inte verkade ha några i närheten. Kaptenen bar över tvättkärlet med vatten till platsen på bordet där jag satt och med händer som darrade av ilska började han tvätta bort Francos blod från mitt ansikte.

"Hur känns kinden?", frågade kaptenen och drog varsamt skjort-tygbiten över det svullnade området över min kind där Franco hade slagit till. Det svalkande vattnet kändes skönt mot mitt varma skinn, men trotts det och kaptenens försiktiga rörelser kände jag mig obekväm i hans närvaro.

"D... du sköt honom," krystade jag fram utan att svara på kaptenens fråga. Min röst darrade under hans beröring och rädslan över att möta hans kalla blick fick mig att istället fästa blicken på tavlan som hängde på väggen bakom honom. Den föreställde en sjöman som lutade sig över kanten av sin roddbåt för att kyssa en sjöjungfru och trotts att jag alltid hade beundrat konst, gjorde motivet mig inte ett dugg lugnare.

"Det gjorde jag," svarade kaptenen och blötte trasan i kärlet så att vattnet där i blev ljusrött av Francos blod. "Han förtjänade det. Han rörde vid dig. Han gjorde tvärtemot vad jag hade beordrat."

Kaptenen var skoningslös på alla sätt och vis, men trotts det kunde jag inte bortse från att han hade räddat mig från ett grymt öde. Både jag, kaptenen och resten av besättningen visste att inget skulle stoppa sjörövaren Franco från att ta vad han hade velat ha om han hade fått chansen. Kaptenen hade både räddat mitt liv och min dygd, ändå grät jag av att sitta i hans kvävande närvaro. Han skrämde mig, sättet han utan att blinka hade skjutit sin besättningsman på skrämde mig, men dilemmat var att jag fortfarande fann honom för intressant för mitt egna bästa.

"Jag vill hem," mumlade jag och bet mig i underläppen för att hålla kvar tårarna. "Jag vill av detta skeppet."

"Du får inte ..."

"Snälla, kapten!"

"Du får inte!"

Hans röst var skarp och klöv mig itu som ett svärdsnitt. Allt mitt hopp försvann tillsammans med kaptenens ord ut genom dörren och dog ut. Jag var hans fånge och jag hade inte längre några kort att lägga ifrån mig. Han höll i dem alla. Eftersom jag inte visste vad jag varken skulle säga eller göra satt jag orörlig på bordsskivan och lät kaptenen tvätta bort blodet från mitt ansikte och min hals. Jag visste inte hur länge till jag skulle orka vara en pjäs i hans eviga spel och som jag såg det hade jag inte särskilt många utvägar att välja mellan.

"Jag kommer att dö här," hulkade jag fram eftersom orden som länge hade jagat mig nu kändes för tunga för att bära själv.

En djup suck lämnade kaptenens läppar, så djup att jag kunde känna hans varma andedräkt mot tippen av min näsa, och efter att ha lagt ifrån sig den nu rödfläckade trasan ställde han sig lutandes med raka armar mot bänkskivan, med en hand som stöd på vardera sida av mig. "Ju fortare du accepterar ditt öde, desto fortare kommer du att finna dig i det. Det finns värre ställen att dö på, tro mig."

Jag ville tro på hans ord, men deras inflytande var allt annat än starkt. Särskilt svårt var det att lyssna till dem när kaptenens ansikte endast var ett andrum från mitt. Sättet han lutade sig ner i ögonhöjd med mig och tittade så djupt in i mina bruna ögon att han antagligen kunde få syn på min själ, fick mitt hjärta att slå både fortare och hårdare. Alla de känslor jag på en och samma gång upplevde blev överväldigande och därför förlorade jag förståndet om hur jag skulle agera. Kaptenens förbjudna läppar som bara någon ynka decimeter från mina såg så tilltalande ut blev vad som fångade upp min kropp när utmatningen gjorde att jag inte längre orkade sitta upprätt och tänka på vad som var rätt och fel.