Resa utan slut

Inledning

Inledning

Mischa lyfte på locket till toastolen inne på den trånga flygplanstoaletten. I samma stund blev det alldeles blankt i huvudet och hon stelnade till. Hon hade sett det tusentals gånger i deckare och thrillers, men hon hade aldrig sett det i verkligheten förrän nu.

Allt kändes trots det välbekant, den tickande urtavlan, virrvarret av kablar i olika färger. Sekunder som tickade iväg medan hjälten stressat valde mellan den blå, gröna, röda eller gula kabeln, allt medan svetten porlade fram ur varje por.

Hon visste att hjälten, om det nu var hjälten det handlade om, skulle lyckas slita loss den rätta kabeln i absolut sista sekunden. Om det inte var hjälten då skulle personen välja fel kabel och allt skulle explodera.

Var hon hjälten, eller var hon den andra personen? Den som kunde undvaras i berättelsen, den som bara fanns där för att offras?

Hände det någonsin att hjälten ropade på hjälp? Nej, han eller hon, löste alltid problemet själv. Det var det som gjorde dem till hjältar, alla dessa oändligt många filmkaraktärer som i sista sekund oskadliggjorde bomben.

Tänk! Tänk! Tänk!

Mischa började långsamt fungera igen.

Det återstod en minut tills bomben skulle explodera. Om hon ropade på hjälp skulle dyrbara sekunder försvinna medan hon förklarade vad hon hade hittat. Sekunder som skulle ticka iväg mot det oundvikliga.

Att dra loss rätt kabel är som att vinna en miljon på lotto och det har jag inte lyckats med hittills. Bara småvinster. Här fanns inga småvinster, här var det bara högsta vinsten som gällde. Vinna eller försvinna.

Röd? Blå? Grön? Gul?

Blicken virvlade mellan kablarna och det tickande uret.

Hon hade sett på film att de ibland bar bomben längst bak i planet och kapslade in den i flytvästar och allt de kunde komma åt, för att sprängverkan skulle bli minimal och endast spränga bort en bit av bakre delen av planet.

Skulle hon hinna på en minut? Nej!

Hon måste lösa det här och nu, och hon måste lösa det själv.

Är jag en hjälte?

Hon tänkte på Trasselsudden, hennes älskade hund som väntade hemma. Om hon inte var hjälte, vad skulle hända Trasselsudden? Vem ville ha henne, med den jobbiga pälsen som måste borstas varje dag för att inte tova ihop totalt? Vem kunde älska Trasselsudden mer än hon?

Okej, Trasselsudden, för din skull måste jag vara hjälten. Vilken kabel ska jag slita av?

Tick! Tick! Tick!

Snart närmade klockan sig den kritiska sista sekunden, precis som på film.

Rött! Jag har alltid tyckt om rött. Om jag är hjälten ska jag satsa på min favoritfärg, även om rött skriker: FEL KABEL! Kanske just därför som den är rätt.

Mischa såg sekundvisaren ticka över på 2. Hon sträckte sig fram och slet loss den röda kabeln. Sekundvisaren stannade på 1.

Mischa andades ut. Hon var hjälten!

I nästa sekund klickade det till, så hörbart att det gjorde ont i Mischa. Hon såg sekundvisaren hoppa över till noll. Sedan exploderade allt i en rödflammande blixt och helvetet bröt ut.

Första kapitlet i min nya thriller Resa utan slut. Påbörjar denna innan Mördande foto är klar, eftersom jag vill att alla läsare ska ha något att se fram emot.

Nå, vad tyckte du om det här kapitlet?

Kramisar Kim