Resa utan slut

Kapitel 9 Alva

Klicketiklick klicketiklick, lät det om Alva när hon skyndade fram genom avgångshallen. Hon älskade ljudet av sina klackar som slog mot hårt underlag. Då kände hon sig verkligen som den affärskvinna andra såg henne som. Själv kände hon sig liten och obetydlig. Alltid rädd för att inte räcka till, aldrig vara till lags, alltid göra fel.

Det var hans fel, monstret. Den man hon hade varit gift med alltför länge, den man som hade förstört hennes liv och gjort henne mer obetydlig än en flugskit på fönstret.

Bara tanken på honom fick henne att se sig om över axeln ännu en gång. Hade han upptäckt hennes flykt? Hade han sänt sina män efter henne? Vad tänkte han göra med henne om han fick tag på henne?

Hon hade redan en hel del idéer om vad som skulle hända henne om hon råkade i klorna på monstret igen. Han hade slagit henne gul och blå, brutit benen på henne, slagit ut hennes tänder och kallat henne för ord hon inte ens visste fanns förrän de kom ut ur hans mun. Allt detta bara för att allt inte var som han ville, för att hon inte hade lagat rätt mat, för att vinet inte var tillräckligt kylt, eller för kallt. För att det var ett veck på mattan, för att det fanns lite damm på byrån, för att... för att hon levde och andades helt enkelt.

Alva förstod inte varför han ens hade brytt sig om att gifta sig med henne. Han hade charmat och gjort allt för att hon skulle falla för honom. Hon hade inte varit intresserad. Det fanns ibland något i hans ögon som hade skrämt henne. Men till slut hade hon gett upp, hon hade helt enkelt inte orkat säga nej fler gånger. Hennes mamma hade först blivit överlycklig.

"En sådan rik man. Tänk att han vill ha lilla dig! Men så ser du också ut som en fotomodell", hade hennes mor sagt.

Till slut hade beundran förbytts i fasa när hennes mamma en gång hade råkat komma på oväntat besök. En av de gånger när hon låg till sängs, halvt sönderslagen. Mamma hade stått upp för henne, anklagat monstret och sagt att hon skulle skicka polisen på honom.

Men det var monstret som hade skickat någon efter hennes mamma, för på vägen hem förolyckades hennes mamma. Påkörd av en tung lastbil. Hennes mamma hade inte haft en chans.

Det var först då, när någon annan blev lidande, som Alva hade insett att ett normalt förhållande inte skulle vara så här. Hon ville ha tillbaka den charmerande, älskvärda man som överröst henne med gåvor ända tills hon hade sagt ja.

Hon hade funnit tröst, på ett helt annat håll. En ny trädgårdsmästare. En i hennes egen ålder, inte den gamle, gråhårige man de dittills hade haft. Säkert ett misstag. För hennes man såg till att alla män i hennes närhet antingen var gamla eller fula. Men den här unge mannen, Christian. Åh, han hade fått hennes hjärta att bulta vid första åsynen av honom. Var det så här kärlek kändes? Var det så här livet egentligen skulle vara?

Det gick ett par veckor innan monstret insåg att den gamle trädgårdsmästaren hade sänt sin brorsson att ta hand om trädgården medan han själv var sjuk. Då var det för sent, då var hon redan hjälplöst förälskad.

Monstret hade sänt bort Christian och ersatt honom med gammal gubbe som knappt kunde ta sig fram mellan rabatterna. Till hjälp hade mannen fått några äldre damer.

Hon hade sörjt förlusten av Christian. Att se honom varje dag hade gjort att hon hade stått ut med misshandeln, slagen, de hårda orden. För hon visste att Christian skulle trösta, smeka och älska henne nästa dag.

Hon undrade om Christian bara hade fått sparken, eller om han hade fått ett lika brådstörtat slut som hennes mor. Hon vågade inte fråga. Hon låtsades inte ens märka att han var utbytt. Och väl var väl det, för en dag insåg hon att Christian hade lämnat en gåva efter sig.

Det tog ett tag innan hon berättade något för monstret. Hon ville glädjas åt den lilla bulan på magen så länge hon kunde. Men en dag när han tog fram sin golfklubba för att slå henne hade hon skrikit rakt ut:

"JAG ÄR MED BARN!" Livrädd för att han skulle slå henne i magen och ha död på barnet, gåvan från Christian.

Han hade sänkt golfklubban och stirrat på henne med förvåning. Det tog några sekunder innan det svarta i ögonen försvann och ansiktet veknade. Han bara släppte golfklubban, skyndade fram och slöt henne i sin famn.

Hon var så rädd i det ögonblicket att hon knappt vågade andas.

Alva hade hört om kvinnor som blivit gravida med andra män och när de lyckligt berättat det för sina makar hade de blivit vansinniga, eftersom männen var sterila. Tänk om det var samma sak med hennes man, monstret? För under hela den tid de hade varit gifta hade hon aldrig blivit gravid.

Hon väntade på att hans händer skulle läggas runt hennes hals och trycka till. Eller att han skulle släppa taget om henne och ge magen en karatespark så att hon flög in i väggen. Det hade hänt förr.

Hon återkom till nuet, stannade till framför ett fönster och såg på spegelbilden, inte på vad som utspelade sig utanför. Det var bara flygplan som taxade in och ut. Det hon egentligen gjorde var att se om hon var förföljd. Det var hon.

31 januari 2017

Tänk att jag glömde lägga ut det här kapitlet i söndags. Jag skrev det, sedan kom något emellan och först idag insåg jag att kapitlet inte låt på Wattpad. Min ambition är att du ska få ett nytt kapitel varje söndag. Idag introducerar jag en ny person i berättelsen. Hoppas du inte har svårt att hänga med i historien.

Som du säkert vet skriver jag andra böcker, bilden ovan är från min femte historiska äventyrsroman om Theo och Ramona. I serien Theo- och Ramonaäventyr. Totalt har jag skrivit 40 böcker. I år är planen att det ska komma ut fem böcker till. Dessutom ska jag försöka skriva så mycket jag bara kan på Resa utan slut. Följ med på resan!

Vill du veta mer om mig och mina böcker kan du kika in på www.kimselius.se

Vi hörs snart igen!

Kramisar Kim :-)