Resa utan slut

Kapitel 13 Den okände

Han var en mästare. Om han fick säga det själv. Och varför inte. Ingen annan sa det. Lika bra att säga det själv. Han hade utarbetat den bästa planen någonsin. En mästerlig plan, där han själv var hjärnan. Han hade hantlangare som utförde smutsjobbet.

Han hatade allt och alla och han visste hur man manipulerade människor. De var så lättlurade. Lite smicker och de föll pladask, speciellt kvinnorna, de unga och de gamla. Lika lätta allihop. Smicker, smicker, smicker. Det var som om de var svältfödda på det. Som om de inte fått någon kärlek i hela sitt liv. När han gav dem det, då gjorde de precis vad som helst för honom.

Han tog ett djupt andetag och såg på sina marionetter. Alla var på plats. Snart skulle skådespelet ta sin början.

Det var bara en bricka till i spelet som han var tvungen att kontrollera. Den viktigaste pusselbiten. Den som utgjorde helheten för hans plan.

BOM!

Snart skulle det vara verklighet.

Alla de där uppsnofsade människorna, i sina dyra kläder, skulle spridas ut i småbitar i luften. BOM! Förintade till oigenkännlighet. Ingen skulle hitta dem. Bara han skulle veta vad som hade hänt.

Han hade funderat på om han skulle skicka ett bombhot när det var för sent för planet att vända. Han hade inte bestäm sig ännu.

En annan sak som han tänkt på var om han skulle låta någon stor organisation ta på sig skulden för dådet. Om han inte sa något, skulle de säkert göra det självmant. Allt för att sätta skräck i människorna.

Egentligen hade han inget otalt med alla människorna på planet, bara med en. Men de andra var säkert lika skyldiga de också. Varifrån fick de alla sina pengar att resa så långt? De hade lurat sig till dem. Trampat ned andra på sin väg till makt och rikedom.

I ett enda BOM skulle han ta ifrån dem allt.

Han fylldes av en jublande känsla av tillfredsställelse. Han hade åstadkommit något med sitt liv. Han skulle hamna i historieböckerna.

Hmmm. För att göra det var han tvungen att berätta vem han var. Ville han det? Nej! Men han kunde anonymt berätta att det var han. Han kunde ge sig själv ett namn: Bombmannen på flight SK1527. Eller SK1527-mannen. Eller bara Bombmannen. Bombmannen som slår till i luften. Bombmannen ingen går säker för.

Han log bredare och såg på gaten där passagerarna nu började gå ombord på SK1527 till Singapore. En resa utan slut.

Han lyckades i sista stund kväva skrattet som var på väg att välla upp inom honom.

Okej, han skulle ta på sig äran för det här. Innan någon annan gjorde det. Han gillade Bombmannen ingen går säker för. Om det här blev lyckat kunde han ordna ännu en smäll.

Bye Bye idiotier. Ha det så kul på er sista resa, tänkte han, medan han skyndade iväg för att kontrollera den sista pysselbiten.

Söndag 26 februari 2017

Idag har jag varit flitig. Förutom att jag har skrivit det här kapitlet har jag skrivit några noveller till Morden på Färgargården. Älskar att skriva.

Ovan ser du ett foto på mig och några av mina böcker.

Nu ska jag fortsätta skriva. Ha en fin dag!

Kramisar Kim :-)