Tänk att befinna dig på ett flygplan på 10.000 meters höjd, gå på toaletten och hitta en bomb där sekunderna tickar iväg. Din värsta mardröm. Är du hjälten som lyckas dra rätt kabel och genom det förhindra katastrofen? Det är något Mischa funderar ö...
Människor trängde sig förbi henne nedför korridoren mot flygplanet. Kiaras steg blev allt kortare och långsammare. Något började vakna inom henne. Det här var fel. Varför skulle hon åka till Singapore? Snälla, bara för min skull, hade Mahmoud sagt. Det hade till slut blivit en ramsa som ekade inom henne. Ord som hade upprepats alltför många gånger. Ord som krävde utan att ge något tillbaka.
"Välkommen!"
Den leende flygvärdinnan stod strax innanför dörren in i flygplanskroppen. Kiara stannade, men blev puffade vidare av de som kom efter.
Framåt! Framåt! Framåt!
Ingen sa orden, men Kiara kände det i händerna som sattes mot hennes rygg och föste milt, men bestämt.
Hon klev in i flygplanet. Hjärtat började bulta hårt och hon fick svårt att andas. Var hon flygrädd? Nej, det hade hon aldrig varit. Varför kändes det då nu så skrämmande att befinna sig här, varför ville hon bara vända och springa rakt ut igen?
Självmord.
Tanken slog henne. Alla gånger hon hade försökt ta livet av sig, men aldrig riktigt menat det. Hon vill leva. Varför tänkte hon då nu på självmord?
Mahmoud...
Det var något som fick henne att tänka på honom och självmord. Var det något han hade sagt? Något han hade gjort?
Men hon mindes bara hans ord Snälla, bara för min skull.
Vad var det egentligen hon skulle göra i Singapore för hans skull? Det mindes hon inte. Hon kunde inte ens dra sig till minnes att han hade berättat det.
En ilning av skräck for igenom Kiara. Vad hade hon egentligen här att göra? Varför var hon utklädd till någon som var äldre än hon själv?
Folk fortsatte knuffa henne framåt. Hon såg platsen som var hennes. Vid nödutgången. Det gjorde henne inte lugnare. Om möjligt fick det henne att bli ännu räddare. Det var något hon borde komma ihåg. Men vad?
Hon stannade till vid sin plats och såg sig omkring. Alla såg lugna ut, de flesta höll på att rätta till kläderna, packade upp saker de behövde ha inför resan, spände fast säkerhetsbälten och skickade iväg de sista meddelandena på mobilerna.
"Vill du ha hjälp med den där?"
Kiara vred hastigt på huvudet och såg på mannen som tilltalat henne. Det gick som en stöt genom henne. Wow! Vilken snygging och vilket leende.
"Tack! Gärna!" sa hon och släppte taget om handbagaget.
När mannen fattade tag om det och stuvade in det i bagagehyllan såg hon hans ögon. De hade lyst av glädje när de tittat på henne. Nu när han trodde att hon inte såg honom fanns det något annat i blicken. Oro, rädsla?
Var han också flygrädd?
Hon gled ned på sätet och rättade till kjolen och kavajen, sedan gjorde hon precis som alla andra: tog upp mobilen, kontrollerade meddelanden och stängde av. Ingen hade skickat något till henne. Inte ens Mahmoud.
Hade hon berättat för någon vart hon var på väg? Kiara mindes inte. Konstigt! Hon borde ha sagt något till sin mamma.
Handväskan var ivägen. När hon såg att andra petade in sina väskor under sätet framför dem, gjorde Kiara samma sak. Sedan knäppte hon händerna och väntade.
Hon såg den lilla pojken på raden mittemot, snett framför henne. Han höll på med fingrarna, som om han försökte få dem att ge ljud ifrån sig. Kiara log. Hon hade inte heller lyckats knäppa med fingrarna, hur hon än hade försökt.
"Sluta nu!" sa pojkens mamma irriterat och lade handen över pojkens.
"Bara en gång till, snälla mamma, bara en gång till. Jag vet att jag kommer att lyckas nästa gång", sa den lille blonde pojken och såg upp på sin mamma.
Bara en gång till, bara för min skull, snälla!
Mahmoud.
Hon borde längta efter honom, önska att han satt där bredvid henne, men hon gjorde inte det. Konstigt! Varför fanns han inte där? Borde han inte följa med henne på den här resan? Vad gjorde hon egentligen här?
Pojkens fingrar smällde till och i samma stund klickade det till i Kiara.
Knäpp! Knäpp! Knäpp! Lät det från pojken, som jublande skrek:
"Jag lyckades, jag kunde, åh jag kunde!"
Men de orden var Kiara inte medveten om. Hon vaknade upp från sitt hypnotiska töcken och mindes plötsligt allt. Hon kom ihåg! Mycket mer hon vad hon borde.
I det ögonblicket kändes det som om hon gick sönder.
Tisdag 11 april 2017
Ja, så gick det med min ambition att lägga ut ett kapitel varje söndag. Inte så bra! Hoppas du har tålamod och läser ändå. Jag har varit iväg och föreläst och hållit skrivarkurser under veckan som gått. Den här veckan är vikt för skrivandet. Den bok jag håller på med just nu är Äventyr i Uddevalla. Oj, vad stor bilden blev. Nåväl, nu ser du omslaget iallafall.
Tyck gärna till och berätta vad du tycker om det här kapitlet.
Snart kommer ett nytt!
Kram Kim :-)
PS. Bilden på mig och valpen är på min lilla hund Kiara, som har fått låna sitt namn till Kiara här i berättelsen. DS:
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
