Resa utan slut

Kapitel 18 Kiara

Hon försökte resa sig upp, men säkerhetsbältet höll emot. Hon kom inte loss. Hon fick panik och började skrika.

"En bomb! Det finns en bomb på planet!"

Kvinnan som just var på väg att passera henne frös till och stod som paralyserad och bara stirrade på Kiara. Underkäken föll ned och kvinnan stod med öppen mun, som på väg att säga något utan att hitta orden.

Då fick Kiara upp låset och reste sig. Hon försökte knuffa undan kvinnan, samtidigt som hon fortsatte ropa:

"Det finns en bomb på planet! Ni måste ta er ut! Det finns en bomb på planet!"

Först blev det alldeles tyst, sedan utbröt panik. Flygvärdinnan försökte stoppa folk från att ta sig ut. I nästa stund ljöd en röst i högtalaren.

"Det finns ingen omedelbar fara för era liv. Ta det lugnt och evakuera planet i god ordning. Alla samlas i gaten för vidare information. Spring inte, gå raskt och ta hänsyn till varandra. Det är ingen fara för era liv!"

Flygvärdinnans röst var mjuk och hon talade så lugnt att människor omedelbart lugnade sig. Några tog sig tid att försöka ta ned sitt bagage, men blev genast tillsagda av andra, eftersom de stoppade upp flödet i gången.

Kiara stod upp vid sätet, utan möjlighet att ta sig ut, eftersom alla andra redan pressades mot varandra i gången.

Hjärtat pickade snabbare och snabbare.

Pojkens knäpp med fingrarna hade fått henne att minnas vartenda ord Mahmoud hade sagt. Han hade gett henne order, han hade hypnotiserat henne.

Hur hade hon kunnat vara så dum? Varför hade hon fallit för hans charm, trots väninnornas varningar?

För att han hade varit snygg, sagt att hon var den vackraste kvinna på jorden, att han dyrkade marken hon gick på, att han älskade henne över allt annat. Just därför hade hon fallit för honom. Hon som aldrig tidigare hade betytt något för någon.

Till slut blev det en lucka och Kiara kunde klämma sig ut. Det var bråttom! Även om hon visste att bomben inte skulle explodera förrän de var uppe i luften kände hon brådska. Tänk om Mahmoud fanns i närheten och såg att passagerarna gick av. Hade han möjlighet att utlysa bomben med fjärrkontroll? Om så var fallet var Kiara övertygad om att han skulle göra det.

Hon pressade på för att folk framför henne skulle gå snabbare. Nu gällde det livet. Hon ville verkligen inte dö.

Idén till den här berättelsen fick jag när jag såg foto av flygplanet mot den eldröda himlen. Det är min vän Susanne Nilsson som har tagit det. Hon är en fantastisk fotograf. Hon har även tagit fotot till Mördande foto som du kan läsa här på Wattpad.

Allt gott!

Kram Kim :-)