Resa utan slut

Kapitel 21 Mette

Flygvärdinnorna gick igenom planet för att se efter att ingen hade blivit kvar. Mette kände ängslan. Tänk om det verkligen var en riktig bomb på planet? Hon hade velat rusa av tillsammans med passagerarna, men den träning hon fått hade gjort att hon utförde sin plikt. Passagerarnas säkerhet i första hand, därefter hennes egen.

Det plötsliga uppbrottet syntes tydligt i planet, där pocketböcker, magasin, tidningar, någon telefon och Ipad blivit kvarlämnad. Till och med några skor låg på golvet. Folk hade börjat förbereda sig inför långresan som hastigt blivit avbruten.

"Mette! Kom och hjälp mig!"

Mette vred huvudet över mittraden och såg sin arbetskamrat Ann-Sofie stå böjd över ett av sätena vid nödutgången. Mette skyndade sig mellan stolsraderna och kom fram till Ann-Sofie som stod böjd över en ung kvinna, inte mer än en flicka. Hon satt lutad mot fönstret och verkade medvetslös. Var hon död?

"Jag lyckas inte väcka henne", sa Ann-Sofie och tuggade på underläppen. "Tänk om hon är död."

"Nejdå", sa Mette, som själv hade haft samma tanke.

Det här var Ann-Sofies första långflygning och Mette hade huvudansvaret. Hon var tvungen att visa sig stark och lugn inför den unga flygvärdinnan.

"Om du flyttar dig ska jag se om jag kan väcka henne", sa Mette.

Ann-Sofie såg lättad ut när hon tog sig ut i gången och släppte in Mette mellan sätena.

Väl där höll Mette på att instämma med Ann-Sofie att den unga flickan faktiskt såg död ut. Hon var likblek och ingen höjning av bröstet syntes. Mette lutade sig fram och lade örat mot flickans mun, höll själv andan och lyssnade. Jovisst kom det en svag utandning. Kunde det vara så enkelt att flickan helt enkelt sov?

Mette skakade flickan utan att något hände. Hur kunde någon sova sig igenom oväsendet när planet utrymdes. Hade hon tagit sömntabletter? Det var vanligt att flygrädda gjorde det inför långflygningarna. De hade ofta fått väcka kvarblivna passagerare när de anlänt till resans mål. Omtöcknade och irriterade var de alltid. Förmodligen även den här flickan om de fick liv i henne, eftersom hon bara hade hunnit sova några minuter. Det måste ha varit väldigt starka sömntabletter som slagit ut henne så totalt på ett ögonblick.

Även om det bar emot kände Mette att hon var tvungen att ta till den sista, drastiska åtgärden.

Hon smällde till flickan över kinden med öppen hand, hårt och bestämt, som ett snabbt rapp. Mette såg märken efter sina fingrar på flickans kind utan att något hände. Det fick henne att ta ett djupt andetag, skaka på huvudet och stålsätta sig inför nästa slag.

SMACK!

Ännu hårdare den här gången.

Flickan slog upp ögonen och stirrade vilset på henne.

"Är jag död?"

Det var de första ord flickan sa. Mette visste att om de inte tog sig av planet snarast kanske de orden skulle besannas.

15 maj 2017

I helgen har jag varit på litteraturfestivalen Bok och Hav. Där har jag haft flera olika framträdanden. Det har varit många spännande och intressanta dagar.

I år firar jag 20 år som författare. Det firar jag med att ge ut boken "Författare från dröm till verklighet" som kommer ut på Bokmässan i Göteborg i september. Ovan ser du bokomslaget. Här kan du läsa mer om boken http://kimselius.se/hem/bockerna/f%C3%B6rfattare%20fr%C3%A5n%20dr%C3%B6m%20till%20verklighet.html

Kramisar Kim :-)