Tänk att befinna dig på ett flygplan på 10.000 meters höjd, gå på toaletten och hitta en bomb där sekunderna tickar iväg. Din värsta mardröm. Är du hjälten som lyckas dra rätt kabel och genom det förhindra katastrofen? Det är något Mischa funderar ö...
Joel var nervös. Ju närmare avgångstid det blev, desto räddare blev han. Så länge han inte steg på planet hade han chans att ångra sig. Kanske var han på väg att begå sitt livs värsta misstag. Hade han verkligen tänkt över det här tillräckligt noga?
Han närmade sig en kvinna som stod och stirrade ut på startbanan. I samma ögonblick som han passerade henne, svängde hon runt och gick rakt in i honom. I ett försök att hålla dem båda på fötter slog han armarna om henne. De vacklade till och han höll hårdare. Det pep till och han insåg att något klämdes mellan dem. Kvinnan gav ifrån sig ett skrämt rop. Joel fick ur sig ett "förlåt", fast det egentligen inte var hans fel. Det var kvinnan som hade vänt sig om så tvärt och inte sett sig för.
Joel tog ett snabbt steg åt sidan med ena foten och återfick balansen. Han var på väg att släppa greppet om kvinnan, när han kände hur mycket hon darrade. Han höll kvar.
"Är allt bra? Blev du rädd?" sa han.
Kvinnan såg sig hastigt om över axeln. Innan hon vänt bort huvudet hade Joel sett skräcken i ögonen. Han hade sett den förr, på alltför nära håll. Han släppte taget om kvinnan och lade handen på hennes arm, för att visa att han inte ville henne illa, att han fanns där om hon behövde honom. Hon såg verkligen ut att vara i behov av hjälp.
Den främmande kvinnan vände sig om och såg på honom. Hennes blick for upp och ned, granskade varenda millimeter av honom, sedan såg hon in i hans ögon. Blicken brände, som om hon kunde läsa hans tankar och såg ända in i hans själ. Om hon hade kunnat det, hade hon tyckt om vad hon hade sett? tänkte Joel.
"Förlåt! Ni skrämde mig", sa kvinnan. "Jag är flygrädd och jag ska flyga långt och jag har aldrig flugit så långt tidigare och... Ja, jag är helt enkelt rädd."
"Att flyga är inget farligt", sa Joel och tänkte: Vad är det du säger? Vem försöker du inbilla det, dig själv?
"Jag... Mitt namn är Alva. Förlåt mig. Jag är inte så van resenär. Kanske kunde vi göra sällskap?"
Joel såg på kvinnan, sedan på det gnällande knytet i hennes famn.
"Ska ni flyga med ett sådant där litet barn?" sa han.
Hans erfarenhet av småbarn i flygplan var att de skrek konstant från det planet lyfte tills det sattes ned. Kanske de fortsatte ett bra tag efter det också. Vilken tur att de inte skulle med samma plan.
Alva nickade och drog sjalen över barnets ansikte. Genast tystnade gnällandet och babyn blev lugn.
"Lite som att ligga i livmodern?" sa Joel och nickade mot knytet.
"Något åt det hållet, ja", sa Alva. "Vad säger du, ska vi göra sällskap?"
Kvinnan såg sig omkring i avgångshallen.
Det var något jagat över henne. Som om hon var förföljd. Joel såg sig omkring och undrade om någon av alla dessa människor som passerade, eller stod och väntade, hade något med kvinnan, Alva, att göra.
"Jag vet inte ens om vi ska åt samma håll", sa Joel.
Han var en ensamvarg, hade alltid varit. Han ville inte göra sällskap med någon. Då såg han dem. Två poliser. Bredbent gick de mot honom. De sökte av området, som om de letade efter någon. Han såg att de iakttog alla ensamma män. Snart skulle de bli medvetna om honom.
"Det spelar ingen roll om vi ska åt samma håll, vi gör sällskap så länge det går. Kanske kan vi få tiden att gå och förhoppningsvis glömmer du din flygrädsla", sa Joel och lade familjärt armen runt kvinnans midja.
Först stelnade hon till, sedan slappnade hon av, såg på honom och log, för att därefter luta huvudet mot hans axel. Synen skulle övertyga vem som helst som om att de var ett par, mor, far och barn. En kärnfamilj på resa.
"Tack!" sa Alva och Joel tänkte: Det är jag som ska tacka.
5 februari 2017
Höll nästan på att glömma att det var söndag och dags att skriva ett nytt kapitel på Resa i tiden. Skriver på så många berättelser just nu. Alla lockar lika mycket och det är svårt att välja. Ibland måste jag prioritera och stålsätta mig att bara jobba med en enda bok tills den är klar. Men det är svårt. Har oändligt mycket fantasi.
På bilden ovan ser du min historiska äventyrsbok Mayafolkets Hemlighet. http://kimselius.se/hem/bockerna/mayafolket.html Den var magisk att skriva. För att få den så verklig att det känns som om du är där när du läser den, reste jag till mayafolkets ruinstäder i Mexiko. Du kan se foton från resan här: http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2012/03/mexiko-mayastaden-uxmal-annorlunda.html Det var en oförglömlig resa och jag skulle vilja resa dit igen. Samtidigt finns det oändligt många platser runt om i världen som jag vill skriva om, så det blir en ny plats nästa gång jag reser. Om jag nu törs efter att ha skrivit färdigt den här boken...
Idag är jag extra glad. För jag har fått veta att jag nu finns i uppslagsverket Nationalencyklopedin. http://kim-m-kimselius.blogspot.se/2017/02/kimselius-som-artikel-i.html Något som är jättestort för mig. Det passar extra bra i år när jag firar 20 år som författare. Har planer på att fira det på Bokmässan i Göteborg i september, kommer du dit?
Vi hörs nästa söndag igen.
Kramisar Kim :-)
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
