8. Ärr

935 14 0
                                    

Jag stirrar dumt på Andy. Det finns ingen möjlig bortförklaring.
"Vad fan håller ni på med?"
Vic rätar på sig och verkar försöka dölja hårnålen. I vanliga fall hade jag snäst åt henne att det är lite väl sent för det nu, men jag får inte fram ett ord.
"Vad menar du?" säger Vic glatt.
Jag tittar frågande på henne. Tror hon verkligen att det kommer att fungera?
"Varför försöker ni komma in där?"
Min puls ökar hastigt och jag glömmer bort att andas. När jag var yngre hade jag ofta problem med att hantera stress, speciellt om jag inte ätit ordentligt, men det försvann med tiden. Det var i alla fall vad jag trodde. Snart svartnar det för ögonen. Jag hade visst fel, det var inte helt borta trots allt. Åtminstone inte när jag är rädd.

"Sav?"
Vics röst låter otroligt avlägsen. Jag försöker svara men läpparna rör sig inte. Vad i helvete händer?
"Ey, Sav, vakna. Du får inte sova här idag heller."
En annan röst. En mansröst. Till slut får jag upp ögonen. Jag ligger i den där himmelskt mjuka sängen. Andy och Vic sitter på varsin sida av mig. Egentligen vill jag bara somna där, vem vet när jag får uppleva något så skönt igen?
"Vad hände?" Lyckas jag pressa fram.
Vic andas lättat ut och sätter handen över hjärtat.
"Du svimmade." säger hon mjukt.
I ögonvrån kan jag se Andy skrynkla ihop ögonbrynen. Han är till och med vacker när han gör så. Den här människan driver mig nästan till vansinne. Vic hjälper mig upp, och jag låter bli att göra motstånd. Det känns dumt, även om jag egentligen vill.
"Hur länge var jag däckad?" frågar jag slött.
Ett plötsligt hugg i bakhuvudet får mig att vika mig dubbelt. Att hantera smärta har aldrig riktigt varit min grej. Jag drar försiktigt med fingrarna över punkten som verkar framkalla smärtan, och där finns mycket riktigt en stor bula.
"Du slog huvudet i golvet när du trillade." säger Andy.
Det finns inte ett uns av medlidande i hans röst. Efter att ha gett honom den vassaste blicken jag kan tittar jag försiktigt på mina fingrar. Sedan andas jag ut, jag blöder i alla fall inte.
"Nåja, det är dags för oss att gå!" säger jag snabbt.
Jag vill härifrån så fort som möjligt, innan Andy frågar om dörren igen. Så jag reser mig upp och börjar skynda mig ur rummet. Det var en dum idé, för det svartnar nästan för ögonen och jag faller ner på knä.
"Jag tror att du rester dig upp för fort." säger Andy torrt från sängen.
Jag blänger på honom igen, och ställer mig sedan upp på skakiga ben. Det är antagligen mitt blodsocker som krånglar, jag glömde nästan att äta min frukost mitt i alla tankar på halsbandet. Men jag har en känsla av att Andy inte tänker erbjuda någon hjälp på den fronten. Sedan börjar jag gå ut från rummet, men lite långsammare den här gången.

Det har varit ett otroligt långt dygn, så att få ställa sig i duschen hemma är underbart. Varmvattnet som rinner över min kropp får mina muskler att slappna av. Jag står kvar länge med stängda ögon och bara njuter. Det är inte förrän vattnet till slut börjar bli kallt som jag vrider på kranen för att stoppa duschstrålen. Sedan drar jag bort draperiet, och virar en handduk runt huvudet. Det är så kallt att jag huttrar till. För att kunna klä på mig lite snabbare skyndar jag mig med att torka av min kropp. Blicken fastnar på två ärr som bildar kryss jag under naveln.
Hon är död.
Orden ekar i mitt huvud och vägrar att försvinna. Nikotinberoendet får plötsligt ett hårt tag om mig och jag kastar ner handduken på golvet. Trosor, mjukisbyxor, och hoodie. Bh tar för lång tid. Sedan skyndar jag mig mot hallen och mitt paket cigaretter. Tack och lov passade jag på att köpa ett nytt påväg hem från Vic. Huset är tomt och det är alltid skönt när de här tillfällena dyker upp. Med cigaretten i mungipan sjunker jag ihop på yttertrappan. Jag hinner inte ens ta mig till en trädgårdsstol. Men det kvittar för mig. Jag tänder cigaretten med skakande händer. Det har gått flera veckor sedan sist, så det är väl dags för ett nytt anfall. Omedvetet har jag börjat gunga fram och tillbaka. Ångestattackerna blir lättare och lättare att hantera ju längre tiden går, vilket är väldigt skönt. I början brukade jag falla ihop på golvet och skrika utan att själv vara medveten om det. Tredje gången det hände kräktes jag till och med. Jag stänger ögonen och tar ett djupt bloss.

"Sav ..."
Ann-Marie tittar på mig med en konstig blick. Har jag gjort något fel? Men vad fan då? Jag har suttit vid datorn hela kvällen och inte smällt i några dörrar på sjukt länge. Jag har till och med tagit disken de senaste dagarna! Förvirrat lägger jag ifrån mig min laptop och tittar på henne.
"Din mamma ..." säger hon försiktigt, "hon är död."
Marken försvinner under mig, och jag tappar greppet om verkligheten. Död?

Mobilens gälla signal väcker mig från mina djupa tankar, och det är nog bra.
"Hallå?" svarar jag slött och tar ett nytt bloss.
"Hej Sav!" Säger Vic glatt. "Vi är inbjudna till en sista-minuten-förfest. Kommer du hit eller? Du får låna något av mig. Och lämna alla smycken hemma."
Alkohol. Det låter som en underbar idé för tillfället.

Den dåliga musiken dunkar i hela lägenheten och köket är dimmigt. Vi blev ombedda att röka under fläkten, men ingen har tänkt på att faktiskt starta den. Jag bryr mig däremot inte det minsta, det är inte jag som bor här. En röd plastmugg placeras i min hand. Jag tittar nyfiket på den.
"Finns sådana här ens i Sverige?" säger jag förvånat.
"Nä, vi är i en amerikans tonårsfilm." svarar Vic drygt.
Jag ignorerar henne. För en kort stund funderar jag på att fråga vad det är jag ska dricka, men viftar snart bort tanken. Varför skulle jag bry mig? Vic skulle knappast försöka droga mig. Vad det än är i muggen sveper jag det. I några sekunder ångrar jag mig nästan, för fy fan vad starkt det var. Men jag skakar snabbt bort känslan. Ju starkare det är desto snabbare blir jag full, och att bli aspackad är planen ikväll.


--------------------------------

Så eh ah, this happened in this chapter. Åter igen- finns inte så mycket att säga.

Fick äntligen besked, så nu är jag på bättre humör! "Har du roligt, Fuckboy?" är dessutom uppe i över 3000 läsningar och #7 i tonårsromaner! Om ni inte redan gjort det tycker jag att ni ska spana in den. Glöm inte bort den här bara. Som sagt, den blir mer spännande.

Mörka gränderDär berättelser lever. Upptäck nu