15. Pappa

851 17 1
                                    

Sängen är lika mjuk som vanligt när jag vaknar. Vic rullar runt bland kuddarna med en olustig min. Hon har förmodligen en mardröm. Jag var däremot för utmattad för att drömma något alls. Det knackar försiktigt på dörren.
"Sav? Vic? Är ni vakna?"
Jag skyndar mig upp för att kunna gå ut till Andy. Han lät mig och Vic sova i sängen inatt, och tog själv ett av de två gästrummet som finns. Men med tanke på vad jag sett i resten av lägenheten tvivlar jag på att det var en allt för stor uppoffring. Trots det var det en otroligt fin gest som jag inte trodde han skulle göra. Försiktigt stänger jag dörren bakom mig, och kramar sedan om Andy. Han är endast klädd i mjukisbyxor, precis som han var sist jag sov hos honom. Ännu en gång ser jag de märkliga tatueringarna på armen och ärren som täcker hans kropp.
"Tack för att vi fick sova här." Säger jag mot hans bröst.
Andy smeker mig över ryggen med ett litet skratt.
"Det är lugnt. Jag orkade inte köra er hem, och jag förstår om ni inte ville gå själva till bussen."
Men han hade inte behövt göra det. Att vi betedde oss dumt är inte hans problem, han kunde valt att strunta i det. När jag till slut släpper honom drar han med mig till köket. Det doftar kaffe på ett underbart sätt och jag känner mig redan lite bättre till mods. På bordet ligger ett paket cigaretter.
"Röka och dricka kaffe?" ler han.
Jag nickar entusiastiskt och börjar rota i de många skåpen efter två muggar. Självklart blir det han som plockar ner dem då han både är lång nog för att nå, och faktiskt bor här. För att inte känna mig helt hopplös plockar jag ut ett paket mjölk ur kylen, det klarar till och med jag av i alla fall. Sedan tar jag cigaretterna och går mot balkongen. Solen har värmt upp utrymmet, men det gör inte mig så mycket. Jag har på mig trosor och en stor t-shirt, så att få stå på en varm plats passar mig utmärkt. Snart räcker Andy en grön mugg till mig.
"Här. Jag hoppas att det var nog med mjölk."
"Det är säkert jättebra, jag är inte så kinkig." ler jag.
Han tar försiktigt den lilla förpackningen ur min hand och plockar ut en cigarett.
"Så," säger han, och halar upp en tändare ur fickan, "hur mår du?"
Jag rycker på axlarna och tar sedan tändaren från honom. Hur ska jag egentligen må? Jag borde antagligen vara livrädd, ha mardrömmar, och gråta. Men det är jag inte, för det var inte något helt nytt för mig.
"Det var väl lite obehagligt, men jag är mest fundersam. De snackade något om pengar."
"Pengar?" frågar Andy.
Den där bekymrade blicken är tillbaka, och han tar ett djupt bloss. Jag nickar.
"Japp. Mannen sa något om att han behövde lite mer tid. Han har antagligen lånat pengar till något. Droger kanske?"
"Varför tror du det?"
För att det är precis vad mamma brukade göra.
"Bara en känsla." svarar jag med en axelryckning.
Men Andy verkar inte övertygad. Det ser ut som att han har en egen bild av vad som kan ha hänt.
"Jag tror att du vet mer än vad du vill erkänna." säger jag lågt.
Andy stirrar förvånat på mig. Men han svarar inte, och den tystnaden betyder att jag är inne på rätt spår.

Vic kastar glasspappret på marken. Vi sitter på en äng och myser. Enligt vad de sa på nyheterna ska det tydligen regna väldigt mycket den kommande veckan, så vi bestämde oss för att passa på att vara utomhus medan det fortfarande är uthärdligt.
"Jag kan inte släppa vad vi hörde igår."
Vic slickar tankspritt bort lite glass från mungipan. Jag lägger mig på rygg med en tung suck.
"Mm, samma här. Men sådant händer hela tiden."
"Men varför var han så snäll mot dig?"
Den tanken har gått igenom mitt huvud flera gånger. Och vart har jag sett honom tidigare?
"Tror du han kan ha varit en av dem som var hemma hos mamma?"
Egentligen vet jag inte om jag frågar Vic eller mig själv. Antagligen oss båda, för vi vet nog lika mycket. Då spärrar Vic plötsligt upp ögonen.
"Tänk om det är din pappa?"
Jag fnyser rakt ut i luften.
"Yeah right. Då hade han varit typ fjorton när han gjorde henne på smällen, max."
Min isglass har börjat rinna längs min arm, men jag är för djupt i mina tankar för att märka det.
"Vi borde se om vi kan hitta något inatt igen." säger Vic plötsligt.
Jag stirrar chockerat på henne. Är hon helt jävla dum i huvudet?
"Nej! Vi hade jävligt mycket tur, vi kan åka sjukt illa ut!"
Vic svarar mig inte. Jag tror inte ens att hon hörde vad jag sa. Inte för att det egentligen spelar någon roll, hon har redan bestämt sig. Om jag inte följer med henne kommer hon att gå själv. Som hennes självbevarelsedrift vågar jag inte låta henne gå utan mig.
"Varför skulle vi ens göra det? Vad kan vi vinna på det?" suckar jag.
"För att du behöver ett avslut. Vi vet båda två att det inte var en överdos din mamma dog av."

"Hon tog en överdos. Sav, om det finns något jag..."
Jag puttar undan Ann-Marie och rusar ut från mitt sovrum. Men jag kommer inte längre än till trappan innan jag faller ihop. Min hals börjar svida av allt skrikande som jag själv inte hör. Jag träffade nästan aldrig henne, men någon del av mig hoppades alltid att hon skulle bättra sig. Hon hade lovat att hon hade koll, hon hade lovat att hon skulle sluta. Hon sa att hon saknade mig, att hon ville få tillbaka mig igen.
"Det var inte en överdos!" skriker jag till Ann-Marie.
Hon stelnar till.
"Jo, Sav. Jag är så ledsen."
Men hon kan inte se mig i ögonen. Jag hade rätt.

"Okej." säger jag. "Vi gör det. Vi letar reda på dem."
Vic klappar lyckligt händerna.
"Men!" avbryter jag. "Vi kommer att vara jävligt försiktiga. Och om något händer springer vi utan att titta bakåt. Och inga klackar."

---------------------------

Försöker sluta kapitel med en cliffhanger eller liknande för att få er att fundera lite, funkar det? Men ja, nu har storyn faktiskt börjat.

Laddar upp tidigt idag för att inte göra samma misstag som sist 😅

Och jag ställer samma fråga som vanligt: vad tror ni om Andy? Och vad tror ni om mannen? Vad tror ni om något egentligen?

Mörka gränderOù les histoires vivent. Découvrez maintenant