Mörka gränder

39. Hemsökt

På soffbordet framför står en tom vinflaska. Jag sitter ihopsjunken jämte Vic och röker.
"Så," börjar hon, "now what?"
Jag skakar på huvudet.
"You tell me."
Vi tittar på hennes telefon för femtioelfte gången. Det är samma meddelanden som sist.
"Jag vet" står det. Inget mer. Okänd avsändare. Såklart.
"Jag önskar att jag visste." muttrat Vic irriterat.
Alla våra hemligheter har gått genom huvudet flera gånger om. Meddelandet kom för tre timmar sedan. För tio minuter sedan fick vi ett nytt meddelande med en adress och ett klockslag.
"Ska vi gå?" frågar Vic försiktigt.
Det planerade mötet är vid midnatt. Om tre timmar alltså. Jag rycker på axlarna.
"Det kan lika gärna vara en skitunge som bluffar."
"Eller så är det någon som har info vi vill ha. Eller som vi inte vill att någon annan ska ha." säger hon menande.
Jag kniper bekymrat ihop läpparna och tittar ner på min cigarett.

John, en kille som är två meter lång och med armar som båda mina lår tillsammans, flinar.
"Har det kickat in nu?"
Jag nickar entusiastiskt. Killen verkar mer än nöjd. Han lägger sin arm om mig och jag fnittrar lite. Vic sitter med tungan i halsen på snubben som håller i festen. Men det gör inte mig så mycket, jag har John som håller mig sällskap.
"Så," säger han, "hur mår du?"
"Bra! Men jag har lite tråkigt faktiskt. Jag vill göra något." kvittrar jag lyckligt.
Sedan ställer jag mig upp och tittar glatt på honom.
"Vi leker datt! Jag behöver röra på mig, och det är kul."
John skrattar högt. När han börjar gå mot mig klappar jag till honom över axeln med ett flin och springer iväg. Vi befinner oss i ett uterum fullt av andra människor. Jag öppnar glasdörrarna och kastar mig ut på det blöta gräset med ett skratt. John är mig hack i häl. Innan jag vet order av ligger jag på rygg med John över mig. Jag försöker kränga mig loss, men han väger för mycket och snart börjar jag skratta. Jag är så jävla glad och full av energi.
"Jag ÄLSKAR det här!" Nästan skriker jag.
Sedan kysser jag honom. John besvarar villigt kyssen och låter handen glida upp längs mitt bara lår. Jag biter mig i läppen och försöker trycka mig närmare.
"Sex på tjack är det bästa sättet att ha sex på." mumlar John i mitt öra.
"Då har jag min sommar planerad." flinar jag och kysser honom.
Jag bryr mig inte om att min rygg blir alldeles smutsig och full av gräsfläckar, jag bryr mig inte om att det regnar på oss, och jag bryr mig inte om att det är fullt av folk några meter bort. Men det jag bryr mig om allra minst om nu är mamma, och det var precis vad jag var ute efter när jag drog den där linan.

Det ösregnar och vinden gör inget bättre. Jag drar jackan tätare kring kroppen. Vic trampar otåligt på stället, men jag har sjunkit ner på en bänk för längesedan.
"Hur länge ska den där jävla sommaren hemsöka mig?" mumlar jag till Vic.
"Du borde berätta för Andy, det vet du va? Även om det här inte handlar om den sommaren borde du ändå berätta."
"Jag har tänk berätta!"
Jag beter mig som att hon anklagade mig för något. Men det är för att jag klandrar mig själv när det kommer på tal. Och sedan Andy berättade om sin bakgrund har jag skämts ännu mer. En lång figur kommer gående mot oss. Ingen annan är i närheten, och vi är i en gammal park i utkanten av staden. Larmcentralen är bara ett knapptryck bort när personen når oss.
"H-hej." stammar en ljus, men raspig, röst.
Det är en tjej, men allt som syns är insjunkna kinder och stripigt, blont hår. Luvan på hennes jacka är uppdragen, halva ansiktet är täckt av solglasögon, och hennes trasiga jeans släpar i marken.
"Var det du som hörde av dig till oss?" frågar Vic misstroget.
Tjejen nickar ljudlöst. Från det lilla jag kan se verkar hon otroligt mager, och hennes läppar är spruckna. Den här tjejen är sjuk.
"Ni känner J.S, eller hur?"
Både jag och Vic stelnar till. Vi vet bättre än att säga sådant rakt ut. Riskerna med det lärde vi oss den jobbiga vägen. Eller ja, det lärde jag mig den jobbiga vägen.
"Jag har bråttom iväg, svara mig!" fräser hon plötsligt.
"Okej, chilla." fnyser Vic. "Och om vi gör det?"
Tjejen drar handryggen under näsan. En liten rynka bildas omedvetet mellan mina ögonbryn.
"Allt från att näsan rinner och kroppen darrar"
Heroin. Jag tittar på tjejen en stund. Hon är nog i vår ålder, kanske några år äldre. Det slår mig att hon kanske är död imorgon.
"Det finns någon över honom. Han är inte bossen."
Det är precis vad Zacke sa.
"Jaha?" säger Vic.
"Och den personen vet vem som gjorde det, Savannah."
När tjejen säger mitt namn är det som att jag vaknar till.
"Vad? Va? Vem är du?"
Jag pratar så fort att hon inte har en chans att svara. Vic lägger handen på min axel för att få tyst på mig. Det är nog smart, jag kan uppenbarligen inte föra ett samtal just nu.
"Vad pratar du om?" frågar Vic vasst.
Tjejen ser sig nervöst omkring. Jag finner mig själv göra samma sak, trots att jag inte vet vad vi letar efter. Parken är helt tom förutom en kråka som prasslar med en påse. Tjejen andas ut. Sedan för hon en blek, benig hand mot ansiktet och tar av sina solglasögon. Hon stirrar på mig med intensivt blåa ögon. De är rödsprängda, och påsarna under dem skvallrar om att hon inte sovit speciellt bra. Om hon ens sovit alls.
"Personen som är på toppen vet vem som mördade din mamma, Savannah."
Mitt hjärta slutar nästan slå.
"Hur vet du det?"
Vic har min rygg just nu. Och det är bra, för jag är inte helt närvarande längre. Jag hade alltså rätt. Mamma dog inte av en överdos. Tjejen fumlar nervöst på sina solglasögon.
"Jag var där." säger hon tyst.
Sedan går hon. Trots att Vic ropar efter henne svarar hon inte. Det är som att vi inte finns längre.

---------------------------------------

Frågan är om den här kanske egentligen är mer av en thriller än en tonårsroman? Eller? Oh well, den är rätt spännande iaf, imo

(Glömde som vanligt nästan att posta ett kapitel)