49. Planlös

588 14 4
                                    

Vi står tysta i flera minuter, jag och Andy. Det finns inget tvivel om saken. Min mamma blev mördad, Andy vet vem det är, och jag är illa ute.
"J-jag måste g-gå." mumlar jag.
Andy står tyst kvar på balkongen. Innan jag kom till honom hade jag ingen aning om hur mycket jag skulle berätta, men nu vet jag. Ingenting. Inte just nu i alla fall. Inte än. När jag kommer ut i trapphuset ringer jag upp Vic.

"Damn."
Det är det första Vic säger till mig efter vi mötts vid busshållplatsen. Jag nickar instämmande.
"Borde vi prata med Zacke? frågar hon sedan.
"Ingen aning."
Ju längre vi kommer med att undersöka det här, desto närmare blir vår relation med Zacke. Jag har faktiskt börjat vänja mig vid honom. Men jag har fortfarande inte berättat om mamma, och jag behöver nog börja där. Jag plockar upp telefonen med handen utan en nytänd cigarett och ringer upp Liam. Det tar flera signaler innan han svarar.
"Mm?" säger han uttråkat.
"Kan du säga till Zacke att vi behöver träffa honom?"
"Vänta lite, jag ska fråga."
Jag stirrar chockerat rakt fram. Vem fan ska han fråga om vad? Hur korkad är den här grabben.
"Mamma sa att det var lugnt, ses vi hos Ryan strax eller? ... ah, ses senare, Niklas."
Sedan lägger han på. Jag andas lättat ut och inser att jag har orättvist låga tankar om både honom och Zacke. Antagligen för att jag umgås med Vic hela tiden. Jag sneglar lite på henne. Hon står och försöker blåsa cigarettröken på en fluga som surrar runt oss i solljuset. Japp, det beror definitivt på henne. Mitt älskade pucko.

Zackes lägenhet är förvånansvärt ostädad. Det ligger en tröja slängd på soffans ryggstöd, kuddarna som brukar ligga i sagda soffa ligger nu på golvet, och det finns ett par ...
"Oj, avbröt vi något?" frågar jag skamset och nickar mot handklovarna.
Zacke drar fingrarna genom det ostyriga håret och rycker på axlarna. Jag tänker lita på att han hade sagt ifrån annars.
"Hon var ändå inte så bra. Vad ville ni snacka om?"
Precis som med Andy har jag ingen plan alls. Över huvud taget. What so ever.
"Alltså, det har att göra med det vi hörde ..." mumlar jag tyst.
Jag vet att jag riskerar mitt liv just nu. Om Zacke för det här vidare till J.S kommer de att ta mig. Det är ingen tvekan om saken. Men jag litar på att Zacke är för rädd för att erkänna att vi spionerade.
"Jaha?"
Zacke tittar på mig med ett höjt ögonbryn. Jag inser att jag suttit tyst väldigt länge.
"Jag ... jag tror att jag är dottern."
Tystnad. Det är så tyst att jag kan höra hur grannarna vägg i vägg tittar på tv. Det låter som en skräckfilm.
"Sav pratade med Andy innan." säger Vic till slut.
En bekymrad rynka bildas mellan Zackes ögonbryn. Men det är förståeligt.
"Jag nämnde inte dig. Allt jag sa var att min mamma blivit mördad, sedan sa jag hennes namn."
"Hur reagerade han?"
Zacke verkar lättad. Lättad och uppspelt.
"Han sa att jag aldrig skulle säga att hon var min mamma, till någon."
Jag, Vic, och Liam väntar spänt på Zackes reaktion. Antingen kommer han att ha en plan och ta allt allvarligt, eller så kommer han bara att rycka på axlarna. Det är vad som är så otroligt intressant, och enerverande, med honom.
"Varför är du så säker på att det här handlar om dig?"
Vi andas ut. Han tog det på allvar.

Zacke ligger på rygg i sin soffa och blundar. Jag har berättat allt för honom om min bakgrund och om tjejen. Det har slagit mig att jag på ett sätt öppnat mig mer för Zacke än för Andy. Visst, jag mår absolut lite dåligt över det, men det var nödvändigt. Andy hade aldrig låtit mig ta reda på det här. Vic och Liam sitter på golvet och spelar svälta räv, av någon anledning. Zacke kastade en kortlek på dem när de började få tråkigt. Lite då och då mumlar han något för sig själv, men blir sedan tyst. Jag tittar nervöst på min telefon för hundrade gången. Andy har inte hört av sig till mig sedan jag lämnade hans lägenhet. Jag förstår honom, han tror nog att jag behöver tid. Och det kanske jag behöver? Jag vet inte längre.
"Sav?"
Zacke avbryter mina tankar. Jag tittar nyfiket på honom.
"Är du helt säker på att tjejen pratade sanning? Och att de pratade om dig och din mamma?"
Han sätter sig upp i soffan för att kunna möta min irriterade blick.
"Nej, Savannah är ju ett rätt vanligt namn, och att min mamma blev mördad kan ju varit en ren gissning. Samma med att jag känner J.S, och att det finns en chef över honom, absolut. Och J.S och mannen kan ju ha pratat om en helt annan nittonåring som nyss fått höra något allvarligt gällande sin mamma. Absolut."
Zacke himlar med ögonen.
"Du behöver inte ha en attityd, jag ville bara dubbelkolla."
Jag blänger på honom. Ibland är han faktiskt dum i huvudet.
"Då måste vi alltså hitta den här bruden innan de andra gör det. Jag har inte hört något snack om det, så det är antagligen något J.S sysslar med. Allyson kanske är med på det, jag vet inte."
"Och Andy ...?" frågar jag försiktigt.
"Kanske." suckar han.

Klockan har blivit mycket när vi lämnar Zackes lägenhet. Trots att vi suttit där flera timmar har ingen av oss kommit fram till något. Det enda som hände var att jag fick hans nummer. Redan i trapphuset placerar jag en cigarett mellan läpparna för att kunna tända den så fort vi gått genom porten. Men det får jag ingen chans att göra, för några meter bort står en kvinna. Hon ser sig nervöst omkring hela tiden, uppenbart rädd för något. Hela hennes kropp skakar och lite då och då drar hon handryggen under näsan. Så fort hon ser oss skyndar hon sig fram med snabba steg. Jag, Vic, och Liam ser förvirrat på varandra. Det är ingen tvekan om saken, den här kvinnan är den samma som kontaktade mig och Vic. Det här är även kvinnan som J.S letar efter.
"Savannah, jag måste prata med dig." säger hon stressat.



--------------------------------------------

Just det fan, det är ju lördag.
Guys, vad tycker ni om Zacke? Snälla dela med er av era tankar! ❤️❤️❤️

Mörka gränderWhere stories live. Discover now