Mörka gränder

31. Familj

Zacke skrattar till. Sedan sjunker han, tyvärr, ner jämte mig på golvet.
"Låter som en trevlig pojkvän."
"Jag vet inte ens om han är min poj... vänta!" Jag blänger på Zacke. "Jag ska inte behöva förklara shit för dig. Vart är min brorsas kompis?" fräser jag.
Han skrattar ännu en gång på sitt irriterande sätt. Hur står folk ut med honom?
"Joel och Emma snackar med Malle just nu."
Det tar mig en stund innan jag kopplar "Joel och Emma" till Liam och Vic. Malle är antagligen den rosahåriga tjejen de pratade med tidigare. Telefonskärmen lyser upp av ett meddelande som jag glatt läser, men det visar sig vara från Ann-Marie. Andy är antagligen fortfarande upptagen med ... vad han nu skulle vara upptagen med. Känslorna måste speglas i mitt ansikte, för Zacke tar mobilen från mig.
"Din mamma undrar om du hört från Liam. Tror jag i alla fall."
Jag sliter tillbaka min ägodel och håller tillbaka impulsen att faktiskt fräsa mot honom på riktigt. Men bakom det retsamma finns en person jag antagligen skulle kunna komma bra överens med.
"Yeah, jag ska snacka med Liam om det sedan. Och han är trevlig. Min 'pojkvän'. Jag lovar."
Vad hade Zacke sagt om han visste att det är Andy jag pratar om? Vad skulle Andy säga om han visste att jag satt här och pratade med Zacke?
"Jag känner igen dig, vet du det?" säger Zacke misstänksamt.
"Det var jag som smällde till dig för en kvart sedan."
Zacke himlar med ögonen och spelar förolämpad. Jag försöker hålla tillbaka ett skratt. Om jag belönar hans dryga beteende kommer det antagligen aldrig försvinna. Men det är egentligen inte mitt problem. Har jag tur behöver jag inte umgås med Zacke speciellt ofta i framtiden, om jag ens behöver göra det alls.
"Vad heter ni egentligen, då?" frågar han plötsligt. "Jag fattar att din brorsa heter Liam, men vad heter du och din kompis?"
"Öh." pressar jag till slut fram.
Mitt otroligt genomtänkta och kreativa svar verkar inte duga för Zacke, för han höjer missnöjt på ena ögonbrynet.
"Niklas telefon drev mig till vansinne. Jag antar att din brorsa är den där 'Liam' som ringde hela tiden. Hur hände det här då?"
Hur mycket kan jag berätta? Vad är för mycket, och vad vet han? Zacke släpper ut en irriterad suck.
"Fine, det här är vad jag vet. Hans kompis hade fixat amfetamin och de skulle bli höga. Någon tog dem, och han blev pissed. Tror jag. Sedan tröttnade jag lite på att lyssna faktiskt."
Hans försök till ett ursäktande leende gör mig bara arg. Men den här människan är väldigt lik mig ibland.
"Zacke."
En blond kille med blågrå, barnsliga ögon går in i köket med en telefon i handen.
"Chefen vill snacka med dig."
"Kan du inte be..." Zacke sneglar på mig. "Chefen att komma hit?"
Han vill inte avslöja J.S kön. Hur långt upp i rang är den här grabben egentligen?
"Nej, Zacke. Och du kommer att få en jävla utskällning om du inte slutar flirta med typ alla du hittar."
"Sammy, om du bara släppte till lite ibland hade jag inte behövt söka mig till andra."
Zacke kysser Sammy på kinden innan han tar emot telefonen med ett retsamt flin. Jag tittar mållöst på den blonda killen när han sjunker ner jämte mig.
"Är ni tillsammans?" frågar jag förvånat.
"Nej. Zacke saknar bara helt spärrar. Totalt. Men han har fått så jävla mycket stryk för det att jag inte ens orkar bry mig längre."
Ett leende sprider sig sedan över Sammys ansikte. Det slår mig att de här människorna är en familj. Jag undrar hur nära de står Andy?
"Vems lägenhet är det här?" frågar jag nyfiket och låter blicken glida över det lilla köket.
Utöver bordet och stolarna finns det ett litet fönster, en gammal spis, en kaffekokare som borde diskas, och en vit kyl och frys.
"Min!" säger Sammy stolt. "Jag skaffade den nyss, den kanske inte är det finaste som världen skådat, men den är min och jag älskar den."
Den är otroligt olik Andys stora, ljusa lägenhet som ligger mitt inne i centrum. Skiljer sig deras inkomst så mycket, eller lägger de bara pengarna på olika saker? Det finns så mycket som jag vill fråga just nu om vilka han känner, vilka han jobbar med, hur stor organisationen är. Men det jag undrar över mest är Niklas. Sammy verkar märka det, för han lägger sin hand på mitt ben.
"Grabben var sjukt hög på allt möjligt och avtändningen skulle bli helt åt helvete. Chefen tyckte synd om honom, så hen och några till valde att ta hand om honom och se så han blir okej. Oroa dig inte."
Jag kan äntligen andas ut. Någon tar hand om honom. Vet Liam det? Ann-Marie undrade dessutom om jag hört från honom. Det är nog dags att lämna köket. Anledningen till att jag satte mig där från början har jag redan glömt. Liam håller på att dra sin hoodie över huvudet, som han burit med sig hela dagen, när jag kommer ut i hallen.
"Hör av dig till mamma. Vart ska du ens?"
Han hittar förvånat upp på mig. Sedan ler han stort.
"Jag och Zacke och Malle ska hämta Niklas. Jag ringer henne på vägen, jag lovar."
Den kittlande andedräkten som slår min nacke får mig att rysa av obehag. Zacke lägger händerna på mina höfter.
"Du ska inte följa med? Vi kanske kan få ensamtid i bilen."
Tanken på att ringa upp Andy är extremt lockande just nu. Men jag borde följa med dem och se till att Niklas kommer hem säkert. Dessutom vill jag få en chans att fråga ut de andra. Nyfikenheten har vunnit över mitt sunda förnuft. Så jag suckar och nickar motvilligt. Zacke ser glatt överraskad ut och Liam ser mest överraskad ut. Malle, tjejen med rosa hår, verkar inte bry sig speciellt mycket alls. Vic sitter med tungan nerkörd i halsen på någon kille så hon får nöja sig med ett sms om att jag drog. Det är så vi brukar göra. När dörren stängs bakom mig tar jag ett djupt andetag för att samla mod.
"Jag har några saker jag vill fråga dig när vi är själva." viskar jag bestämt till Zacke.
Han ler stort.
"Jag väntade på det, Sav."

-----------------------------------

Det var ett kapitel helt enkelt. Har inte så mycket att tillägga? Hahaha
Ses på lördag! Börjar närma sig 1000 läsningar btw! Blir ett extra kapitel då ❤