28. Plastsyskon

720 16 0
                                    

Jag tittar tyst på Liam. Vad har hans kompis försvinnande med mig att göra?
"Men varför snackar du med mig? Är inte hans föräldrar ett säkrare kort, eller era andra kompisar eller något?"
Då suckar Liam irriterat mot mig som om jag inte förstår. Och det gör jag ju inte förrän någon förklarar något för mig.
"Han blev sjukt pissed efter din kille tog grejerna. Hjälp mig få tag på honom igen, Sav. Andy har säkert kontakter."
Du skulle bara veta. Men jag skakar bestämt på huvudet. Dels för att jag inte kan få tag på Andy, men även för att jag är livrädd för vad som kan hända. Jag må se annorlunda ut sedan jag färgade håret svart, men det är ingen säkerhet. Jag är fortfarande mig själv och om jag ska ge mig in i det här behöver jag be Liam att sammarbeta.
"Sav, snälla. Han är min vän. Vill du ha det på ditt samvete? Vetskapen om att han kanske åkt riktigt illa ut och att du vägrade hjälpa honom?"

Liam höjer skeptiskt på ena ögonbrynet.
"Verkligen? 'Amanda'?"
Jag rycker på axlarna.
"Ja, vem kommer ihåg en 'Amanda' liksom?"
"Min förra flickvän hette Amanda."
Vi tittar på varandra under tystnad en stund.
"Och jag har verkligen inget minne av henne alls. Se, det funkar, kom nu."
Jag ger inte Liam en chans att protestera innan jag hoppar på bussen. Han följer lydigt efter, men jag kan höra honom muttra saker för sig själv. Vi är påväg till Ryan för att få reda på vem han köpte drogerna från. Om vi har tur har Niklas hört av sig till den specifika langaren. I så fall blir det här väldigt enkelt. Om vi däremot har otur behöver vi ta oss djupt ner och träffa för många människor.
"Vi ska av här." säger Liam.
Det plingar till när han trycker på den röda stoppknappen. Snart saktar bussen in, och stannar till slut framför en nybyggd, fräsch busskur. Ryan sitter på en bänk jämte och ser sig nervöst omkring. Hur fick den här ungen tag på droger?
"Var inte så nervös, Sav hjälper oss." säger Liam till honom.
"Mm." muttrar jag.
Egentligen vill jag ha Andy här. Han får alltid som han vill. Ingen säger emot honom. Men nu måste jag försöka reda ut det här helt själv. Eller ja, jag har ju Liam men det gör inte så stort skillnad
"Har du något namn eller nummer eller något?" frågar jag vasst.
Den här ungen är lätt att skrämma. Han skakar tyst på huvudet.
"Snacka med min brorsa." Stammar han till slut fram.
Liam börjar gå, och jag följer snabbt efter honom. Han är i alla fall inte en fegis. På asfalten under oss dyker det upp små, mörka fläckar. Långsamt blir de fler och fler. Jag svär tyst åt vädergudarna och över att de valde just den här stunden till regn. Snart går vi genom grinden till ett stort, vitt, dyrt hus. Jag ser mig storögt omkring. Killarna bredvid mig verkar däremot inte det minsta påverkade. Men de är antagligen vana. På trappan sitter någon och röker. Denna något ler stort när han ser mig.
"Nämen, är det Sav? Hos oss?" flinar han.
Erik ser ut som han gjorde sist med brunt hår i axellängd och en ring i näsvingen.
"Nej, du inbillar dig bara."
Han skrattar lite åt min sarkasm. Det gör mig glad, det kunde ha gått åt andra hållet också. Jag följer efter femtonåringarna till honom.
"Du, öh, Erik?" säger Ryan försiktigt.
"Vad är det brorsan?" flinar han och slänger armen runt den darrande killens axlar.
Jag tittar mållös på dem. Är de bröder?
"De är plastsyskon." viskar Liam till mig.
Han hade alltså också den tanken första gånger han såg dem två tillsammans.
"Det handlar om Niklas." säger Ryan med skakade röst.
Är den här killen rädd för alla? Då släpper Erik honom. Han ser med ens allvarlig ut.
"Vi går in."
Erik väntar inte på något svar från oss. Ryan vinkar med oss och vi följer efter honom till en stor hall. En liten hund av någon moppliknande ras möter oss. Jag försöker dölja min avsmak. Den må vara liten, vit, och fäller antagligen ingenting alls men jag har alltid föredragit stora hundar.
"Okej, ut med det."
Erik lutar sig mot väggen. Han spänner blicken i mig som om jag var ansvarig för det här. På ett sätt kanske jag är det, men jag vill inte behöva erkänna det för honom.
"Vi behöver veta vem du köpte grejerna från." säger Liam kallt.
Det var alltså Erik som fixade det åt dem. Helt plötsligt blir allt mycket mer förståeligt. Ingen sålde direkt till Ryan.
"Varför?"
"Vi vill veta om Niklas snackat med personen!"
Jag kan själv höra hur desperat jag låter. Mot bättre vetande har jag faktiskt börjat bry mig om det här.
"Jag snackade med Krille. Liam har hans nummer."
Ett stort, retsamt flin sprider sig över Eriks ansikte. Han vet att jag inte vet ens hälften av vad Liam sysslar med. I ögonvrån ser jag Ryan. Stackars Ryan som antagligen aldrig fick ett val. Han bara hamnade med fel människor. Sedan inser jag hur självgod jag känner mig. Jag är inte bättre än någon här. Jag knullar medvetet en langare. En langare som inte har svarat på något av mina sms.
"Sav, tog du mitt råd?"
Jag undviker Eriks blick. Han fnyser.
"Han måste verkligen ha mycket att erbjuda. Eller ..." Erik begrundar mig en stund. "Eller så har han inte berättat. You're in for a treat, sötnos."
Jag får inte en chans att fråga något, för Liam praktiskt taget drar mig ur huset. Han håller sin telefon i ett krampaktigt tag och verkar försöka lugna ner sig.
"Ska jag ringa, Liam?" frågar jag försiktigt.
Nästa stopp är Krille. Den omtalade Krille vars namn jag hört flera gånger om, och som jobbar med Andy. Vet Krille vem jag är?
"Gärna." mumlar Liam.
Jag bänder loss telefonen från hans hand, och ringer sedan kontakten som är öppnad. Det går flera signaler innan jag hör hur det sprakar till.
"Det är Krille." säger en raspig röst.


--------------------------------------

Nu börjar vi verkligen komma in i storyn! Men jag skulle vilja höra från er vad ni tycker om den här. Vad är bra/dåligt? Vad tycker ni om karaktärerna? Saknar ni något? Vad som helst som ni tänkt medan ni läst denna egentligen

Puss på er

Mörka gränderDär berättelser lever. Upptäck nu